Hem > Forum > Relationer > Sexuell läggning

Sexuell läggning

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Har avvisat killar på löpande band sedan jag var ungefär 7 år gammal. Idag är jag 37 och fortfarande singel. Visst har jag varit i lite kortare relationer och absolut varit förälskad i män, tom ganska många, men det är något av den sista biten som oftast fattas för mig för att jag ska orka hålla lågan tänd. Så jag sticker eller blir lämnad själv. Vem orkar liksom.

    Häromdagen träffade jag lite killar och upptäckte när jag var sann emot mig själv att jag faktiskt äcklades av dem. I princip hela bunten. Däremot fanns det en flickvän med och som jag tyckte var den sexigaste av dem alla. Märkte att det var hennes pojkvän jag kände mig som mest avundsjuk på, och inte på henne som hade honom. Hon var så äkta, och så omhändertagande, levande. Sprudlande. Min raka motsats som kan vara så stel och inbunden.

    Jämförde henne med de här tafatta männen och kände bara fy fan. Som clowner kastades de runt mig och gjorde typ kullerbyttor för att fånga min uppmärksamhet. Blev så matt av det. Ett helt liv av dessa akrobater man mött och som bara beter sig som irriterande flugor.

    Det kan inte vara en slump att jag avvisar de som visar intresse för mig. Jag hittar alltid något fel och något som skaver, men tänk om det är mycket enklare än så. Det kanske inte ens handlar om personligheter och krav. Tänk om det bara handlar om att det råkar vara fel kön och därför kan jag inte motivera mig själv tillräckligt.

    Jag har också alltid haft killkompisar. På arbetsplatser söker jag nästan alltid upp en kille och så hänger jag med honom. Blir trygg av det. Samtidigt otrygg när personen oftast visar intresse efter ett tag, och då behöver jag vara själv igen. Såhär håller det på. Nya vänskaper, nya märkliga band, och så ensamhet.

    När är Pride?

    (vet inte om man får skriva på det här sättet. Kanske är hets mot folkgrupp)

    Hoppas det fixar sig. Ta det lugnt och gör det som känns bra för dig. Kram

    Trådstartaren

    Tack Indigo Fusidu <3 Det är en bedrövlig text, men… Vet inte vad jag ska säga.

    De känslorna har iaf lagt sig och slutsatsen blev att jag inte orkar med fler gånger att vara ett objekt bland de här killarna. Har tackat nej efter det till att ses igen. Träffar bara en av dem. Så som de brukar vara. Han är okej. Det här med att dejta tjejer har jag helt glömt bort.

    Det är nog inte så lätt att identifiera sin sexuella läggning och jag har också kommit fram till att jag tycker det är helt okej. Det gör inte så mycket ifall man inte vet, tycker jag 🙂 Personligen skulle jag nog säga att jag föredrar tjejer (är själv en sådan) men att jag vid enstaka fall känner något för en kille.

    Bortsett från det…det jag tycker är jobbigt med folk som visar intresse för snabbt. Det är högst förmodligen en kontrollgrej och handlar om dåliga erfarenheter. Jag tror just att dåliga erfarenheter kan bidra till att man också reagerar lite ”hit och dit” i attraktioner och relationer. Så med det sagt håller jag alltså med Indigo Fusido. 😁

    Trådstartaren

    Tack Olive Cukuro för din kommentar <3

    Det var tidigt som jag förstod att jag drogs till tjejer, minns inte exakt ålder, men kan det varit 12 års åldern? Jag kommer inte ihåg. Det var sån tabu på den tiden att jag släckte ner de känslorna. Minns det inte som att jag var kär i någon tjej, utan det var bara killar, men jag attraherades egentligen av tjejer, också. Växte även upp i en homofob familj. Under en semester sa min storasyster att hon var bisexuell och blev hårt kritiserad för det, för att ge ett banalt exempel. Jag lärde mig då att det inte var någon ide för mig att göra samma sak.

    Det var absolut så också att pga. dåliga erfarenheter har jag svårt för fysisk lite ofrivillig kontakt. Har PTSD så rycker till av sånt. Var också något om den här stämningen när man är runt en grupp män som är liksom upphetsade och det är en själv de vill ha. Mådde förskräckligt av det också. Ännu mer PTSD som började blomma upp i den stunden (timmarna) pga. tidigare dåliga erfarenheter. Sammanfattningsvis är det objektivt inte de här killarna det ”egentligen” är något fel på. Att de skulle vara äckliga. Så är det definitivt inte. Men i min kropp reagerar jag så och upplevde det gränslöst. Jamen precis som vilken ”fest” eller möte som helst där killar står och är för nära. Det är obehagligt.

    Skulle jag visa de den här texten skulle de bli h-e-l-t chockade. Som om jag anklagade de för typ ”me too”. Så är det inte. De har inte gjort något direkt fel. Vill bara förtydliga det.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.