Hem > Forum > Relationer > Sambons relation till min son.

Sambons relation till min son.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Hej,

    Vart vänder jag mig om jag känner att min sambo och hans icke biologiska son (mitt barn sedan ett tidigare förhållande) behöver ha någon form av stöd i sin relation?

    De bråkas ofta här hemma, varje dag. Jag blir så frustrerad, så arg. Min son är 8 år. Min sambo anser att fostran går före känslor. Vi möts inte alls på samma plan. Det gör ont i mig och jag försöker prata med honom om det men jag blir inte tagen på allvar.

    Nu vill min sambo att vi ska gifta oss och jag skulle så gärna vilja. Men varje gång jag tänker på att gifta mig, får jag ont i magen för att jag ständigt oroar mig för deras bråk.

    Jag vet att min sambo innerst inne älskar min äldsta son. Det tvekar jag inte på. Men jag är trots det ganska medveten om att våra sätt att fosta skiljer sig och blir en enorm fara för min son.

    Mina barn är mitt allt, hela mitt liv.

    Varför lämnar jag inte bara min sambo då? Vi fick ett gemensamt barn ganska snabbt in i vårt förhållande (vi har varit tillsammans i 4 år och fick vår gemensamma för snart 3 år sedan). Även där är hans fostringstekniker inte alls likt mina men jag ser ändå att han gör en viss skillnad på barnen. Lite mjukare mot vår gemensamma (kan kanske bero på åldern, vad vet jag).

    Vi behöver hjälp, omgående!

    <3 Det låter som att det är sambon som har problem, snarare än att det är en konflikt i relationen mellan dem – om du förstår vad jag menar? Får lite rysningar om att det är en fara för sonen ifall ni gifter er. Samt detta om att fostran går före känslor. Är själv uppvuxen med föräldrar med en sådan retorik och det var minst sagt skadligt för att uttrycka det milt. Mitt förslag är således att sätta den här sambon i psykoterapi så han får göra upp med sin historia? För jag antar att man inte blir på detta vis om man själv inte blivit skolad i att agera så emot oskyldiga barn?

    Sätt gränser, bli arg, och försvara din son. Ingen har rätt att skada ett litet barn. Det är till och med olagligt.

    Du klarar det! <3

    Trådstartaren

    <3 Det låter som att det är sambon som har problem, snarare än att det är en konflikt i relationen mellan dem – om du förstår vad jag menar? Får lite rysningar om att det är en fara för sonen ifall ni gifter er. Samt detta om att fostran går före känslor. Är själv uppvuxen med föräldrar med en sådan retorik och det var minst sagt skadligt för att uttrycka det milt. Mitt förslag är således att sätta den här sambon i psykoterapi så han får göra upp med sin historia? För jag antar att man inte blir på detta vis om man själv inte blivit skolad i att agera så emot oskyldiga barn? Sätt gränser, bli arg, och försvara din son. Ingen har rätt att skada ett litet barn. Det är till och med olagligt. Du klarar det! <3

     

    Jag är på samma plan du vad gäller känslor. Är uppvuxen exakt likadant. Kanske därför jag ser detta med stora ögon?

    Jag har bett sambon att gå och få hjälp men han vägrar. Vi testade parterapi där han till och med blev tillsagd att sluta låta sina känslor gå ut över barnen samt att känslor är viktigt att få uttrycka och bli tagna på allvar. Men inget går hela vägen.

    Så jag tänkte, en sista chans. De går och pratar så att min son får säga vad han känner, vad han tycker är jobbigt och så får vi se vart det leder.

    Jag har velat lämna många gånger, samtidigt är min rädsla för att förlora mitt andra barn på halvtid inte heller en jätte härlig känsla. Jag är så kluven, så frustrerad. Och kommer det gå likadant för min minsta son? …

    Trådstartaren

    <3 Det låter som att det är sambon som har problem, snarare än att det är en konflikt i relationen mellan dem – om du förstår vad jag menar? Får lite rysningar om att det är en fara för sonen ifall ni gifter er. Samt detta om att fostran går före känslor. Är själv uppvuxen med föräldrar med en sådan retorik och det var minst sagt skadligt för att uttrycka det milt. Mitt förslag är således att sätta den här sambon i psykoterapi så han får göra upp med sin historia? För jag antar att man inte blir på detta vis om man själv inte blivit skolad i att agera så emot oskyldiga barn? Sätt gränser, bli arg, och försvara din son. Ingen har rätt att skada ett litet barn. Det är till och med olagligt. Du klarar det! <3

    Vill även tillägga att jag försvarar min son varje dag. Hans känslor väger mycket för mig. Jag ger alltid honom rum att få berätta vad han känner, gärna framför min sambo <3

    Ok, jag förstår! <3 Ja, kanske privat terapi skulle kunna vara något – någon form av familjeterapi? Alltså där du också är med så sonen känner sig trygg i att våga prata inför både psykolog och sin styvpappa?

    Det måste vara fruktansvärt för dig att behöva bevittna detta när du är uppvuxen med just det? Fick ärligt talat superflashbacks och blev triggad av att bara läsa om det. När jag sedan satte mig in känslomässigt hur det måste vara för dig blev jag helt iskall i kroppen. Du är stark som kämpat så länge och haft detta enorma tålamod med sambon. Ibland läser man faktiskt här på forumet om män som verkar förlorat allt i livet. Det verkar också kunna leda till en vändpunkt, och kanske att vissa behöver enorma konsekvenser för sina beteenden för att söka hjälp och börja göra annorlunda?

    Skickar massa kramar

    Fantastiskt starkt och duktigt av dig att du vågat stå på dig som du har!

    Jag hade liknande problematik som liten, min bonus mamma och jag kom inte alls överens och tyvärr stod min pappa alltid på hennes sida. Det hela slutade med att jag flyttade till min mamma på heltid. Efter mycket om och men så skilde de sig (av andra anledningar) och under flera år nu har jag och min pappa fått jobba hårt för att ens kunna ha en okej relation med varandra, familjeterapi och sedan har jag också ensam pratat med en rad olika psykologer.

    Om jag var du så skulle jag först och främst tala med din son och fråga honom rakt ut hur han känner och stötta honom oavsett hur obekvämt det är för dig, och kanske försöka komma i kontakt med en familjeterapeut. Din relation till dina barn är och ska alltid vara högsta prioritet och det låter som att det är det för dig vilket gläder mig något enormt! (Kan vara bra att tänka på att försöka förhindra favorisering mellan syskon då det kan skapa rivalitet mellan dem i framtiden.)

    Om du vill ha stöd eller höra andra kvinnors historier rekommenderar jag dig att följa instagram-kontot  @mansbebisar där man kan skicka in upplevelser anonymt och få stöd av följarna men också läsa om andras upplevelser. Det har hjälpt många kvinnor med framförallt stöd och systerskap!

    Du förtjänar lycka och trygghet för både dig och dina barn och det finns så många olika vägar dit. Du verkar vara en strålande mamma och så länge du prioriterar dina barn och tydligt visar dem att du är på deras sida så tvivlar jag inte en sekund på att du kommer ha dina barn nära.

    På 1177 kan man få hjälp att hitta familjerådgivning, utan att veta vilken kommun du bor i kan jag inte ge dig ytterligare tips men 1177 ska kunna hjälpa dig vidare även om din sambo inte är villig att delta så kan det underlätta för dig att ha någon utomstående att prata med.

    Styrkekramar till dig och dina barn du kommer att klara det här!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.