Sambon ställer krav men ser aldrig egna fel.

Jag har mått dåligt fram och tillbaks en större del av mitt liv. När jag träffade sambon för 4-5 år sedan va allt riktigt på topp. Sen kom en dipp för mig och hon visste mitt förflutna och tyckte jag skulle prova ssri preparat vilket jag haft åtskilliga gånger för många år sedan. Jag ville egentligen inte detta men gav det en chans för att jag blev övertygad till att jag kanske behövde detta. Jag fick en fruktansvärd inkörningsfas på dessa och när denna släppte så kom de “vanliga” biverkningarna som tex minskad sexlust, frånvarande emotionellt. Detta skapade en otrolig svartsjuka hos min sambo då hon trodde jag skaffat någon vid sidan av henne. Jag låg borta på arbete måndag-torsdag och när jag kom hem blev det bråk hela helgerna pga detta. Jag stängde in mig för jag ville inte visa för hennes pojk som hon har sen tidigare att jag mådde fruktansvärt för jag klarar inte av att dölja det. Ett par år senare fick vi två egna barn i tät följd tillsammans. Detta har inte precis gjort kärlekslivet bättre vilket är fullt i en småbarnsfamilj. Men jag saknar det, bara en kram, vilket jag påpekat några gånger och känner inte att det har någon betydelse för henne. Nu har det hänt något med henne, varje gång jag drar upp något som jag grubblat över så tappar hon det fullständigt. Det är en vägg så stor så jag har aldrig känt mig så oönskad. Detta medför att jag bryter ihop totalt för ju mer ledsen jag blir desto mer talar hon om för mig att barnen mår mycket bättre när jag inte är hemma under veckorna, hon också. Och fortsätter jag med mitt mående så ska hon ta barnen och sticka. Hon hotar att lämna mig varenda gång. Jag har fått sån panikångest så jag fått lägga in mig på psyk vid flera tillfällen. Detta börjar hon vända mot mig vid bråk och anklagar mig för att åka till psyk för att få uppmärksamhet. Jag får heller inte kontakta nån av mina föräldrar eller syskon för det skulle få henne att se dålig ut. Jag är livrädd för att förlora familjen det vet hon. Hon vet också att jag får kraftiga självmordstankar varenda gång. Jag har storgråtiti telefonen och bett på mina bara knän att hon slå sluta trycka ner mig och tala om hur dålig jag är för jag har såna hemska tankar. Då har jag fått höra att hon kommer minsann inte ha mitt självmord på sitt samvete. Nu på slutet har jag fått krav på att jag måste komma hem med ett leende och får inte alls visa att jag mår dåligt över nåt för då kommer hon lämna mig. Jag förstår inte hur nån kan komma hem med ett leende efter nåt sånt. Vet inte alls vad jag ska ta mig till, enda råd jag får av mina närmsta är att lämna henne vilket jag inte vill men förstår att jag kanske borde.

Vad ska jag ta mig till?

Låter så elakt att säga att du åker till psyk för att få uppmärksamhet! Självklart gör man inte drt.Åker man dit är det allvar, det är inget ställe som är trevligt, precis. Har du någon att prata med? Självklart kan din sambo inte bestämma vilka du får prata med! Jag är tsm med en som är deprimerad och har ångest och jag försöker stötta honom och har gjort det i 6 år. Hans ångest fungerar lite annorlunda än min.Jag är väldigt mån om min kille även när jag själv mår dåligt.Han däremot drar sig gärna undan och blir “avstängd” när han mår dåligt. Men vi bor på skilda håll så vi ses inte varje dag. Han har tre barn men vi har inga gemensamma. För mig är det självklart att stötta uppmuntra och finnas där. Jag har vant mig vid att han mår dåligt.Det är inget som förändrar mer än att det blir ensamt och ledsamt ibland. Men när jag var själv utan partner var jag både ledsnare och ensammare. Jag skulle inte stå ut med om han skällde på mig och var elak. Då hade jag gjort slut. Om jag hade haft vänner hade det varit lättare och inte lika ensamt. Jag har alltid haft svårt att få vänner. Lätt att prata med andra men det där sista steget som leder till vänskap har jag ingen aning om hur det funkar. Lättare att bli ihop med någon(för mig)  än att hitta en vän. Så min kille är även min enda vän!