Så ambivalent

Jag börjar sakteliga inse problematiken i att jag och min sambo är så monumentalt olika, med olika önskemål gällande stora avgörande delar av livet och intressen. Dessa olikheter känns så avgörande att jag har svårt att se att vi kan vara lyckliga ihop. Men samtidigt gör tanken på att förlora honom så ont och som att jag förlorat något väldigt viktigt i mitt liv, att jag liksom förlorat en dröm av en partner som kan dela mina livsmål tillsammans. Ska våra sju år ihop nu bara grusas till ingenting. Vi har dessutom ett ganska nyköpt sommarhus tillsammans som jag verkligen älskat att vara i, men det får isf säljas. Man kan väl säga att jag är lite i ett limbo nu, så ambivalent. Sitter dessutom på arbetet och skriver så hinner aldrig få ur mig allt jag skulle vilja känns det som. Oreda i huvudet bara.

Tar en långpromenad i detta nu. Då jag inte har så många vänner att prata om djupare saker med så är jag ju mycket själv med mina tankar. Så försöker att på egen hand få någon rätsida på detta. Nämnde detta med gräl hemma för kollegan och att jag var lite off idag, hon tyckte att jag bara ska avvakta och inte försöka att lösa något på momangen, utan låta sambon vara aktiv. Och det kanske är en god idé.. kruxet är bara att han kommer att märka att jag är frånvarande, även sexuellt. Och just sex är ju viktigt för honom, där har det varit stiltje i månader redan. Vad göra..?

Känslomänniska som jag är har jag fått rådet att viktiga beslut ska tas i en lugn sinnesstämning, med all fakta, så när de gäller relation med andra:

Vad har du för värderingar och mål inom dig?
Har du all fakta du behöver för att göra val utifrån dig o dina värderingar?
Har du pratat igenom de du själv tycker, tänker, kännet om du inte har någon tipsar jag omjourhavande präst/diakon. Kan du få kontakt/samtal direkt istället för att vänta.
7år är länge o det gäller din kärleksrelation så de är ett viktigt beslut så låt de ta tid, tid till digsjälv o sedan tid för lugnt samtal med din partner.

Därefter kanske du är närmare ett beslut
Lycka till

Anonym skrev:

Känslomänniska som jag är har jag fått rådet att viktiga beslut ska tas i en lugn sinnesstämning, med all fakta, så när de gäller relation med andra: Vad har du för värderingar och mål inom dig? Har du all fakta du behöver för att göra val utifrån dig o dina värderingar? Har du pratat igenom de du själv tycker, tänker, kännet om du inte har någon tipsar jag omjourhavande präst/diakon. Kan du få kontakt/samtal direkt istället för att vänta. 7år är länge o det gäller din kärleksrelation så de är ett viktigt beslut så låt de ta tid, tid till digsjälv o sedan tid för lugnt samtal med din partner. Därefter kanske du är närmare ett beslut Lycka till

Ja, efter en del upprörda känslor och gräl i affekt hade vi igår ett bra samtal och jag tror iaf att vi har kommit fram till någon sorts kompromiss. Det känns ändå ganska bra för tillfället. Men är helt slut efter sånt här, det tar så mycket energi att träta.