Relationer och borderline, hjälp!!!!

Hej! Jag behöver verkligen råd och de är akut. För att kunna förklara situationen måste jag dra lite fakta först, kan bli väldigt lång text.

Jag har borderline sen många år tillbaka. När jag mådde som sämst så fick jag suicidala beteenden. Jag gick till dessa typiska platser som skriker att något är fel för att antagligen få hjälp som jag inte klarade av att be om. Jag satt på hustak, broar och nära intill tågspår. Ibland har jag tänkt tanken att aggera och andra gånger kanske jag omedvetet gick dit för att vänta på polis. Så jag va väl stamkund för polis, ambulans och inlagd fler gånger än jag kan räkna.

För ca tre år sedan träffade jag en kille. Till en början blev jag fri från mina besvärr. Kärlek tog över, underbart. Men nu efter ett bra tag så har problemen kommit tillbaka. Detta är mitt första förhållande och att börja berätta om min bakgrund va svårt. Han vet allt jag gjort innan vi träffades, han vet om min sjukdom, och han vet om att jag fick ett återfall ett år in i vårt förhållande. Jag blev omhändertagen av polis och dom tjatade tills jag med på att dom kunde ringa till honom. Dock så va jag så rädd att förlora eller skrämma iväg honom, speciellt då vi blivit sambos och jag trodde detta bara va ett återfall, så vi förfinade sanningen. Istället för att polisen tog bort mig från tågspåren, så hämtade dom mig bara utanför en butik då allmänheten reagerat på att jag inte mått bra.

Efter de lugnade de ner sig lite igen, men efter lång historik av problem inom vården, på jobbet och även svårt inom mig själv så blev jag sämre. Jag började ta tabletter i egna doser, detta har jag berättat i efterhand men här började han bli arg då jag inte berättar för honom. Men jag har inte lärt mig hur man pratar om mina tankar och känslor för anhöriga, känns så elakt att säga till någon man tycker om och som tycker om än att man får tankar av självskada eller självmord utan att kunna förklara varför. Nu är jag fast i denna onda spiral. När jag blir dålig så fortsätter jag gå till tågspår m.m utan att berätta för någon annan. Ända skillnaden är väl att jag avbryter mitt beteende och tar mig därifrån innan jag blir omhändertagen. Jag vet hur fel de är. Men jag känner mig så falsk och dålig som människa. Jag kan inte få stopp på detta beteende. Jag vill inte vara falsk och ljuga. Och de blir extra jobbigt när dom ringer mig från psykiatrin och jag inte kan prata om någonting. Kan inte berätta vad som hänt eftersom min sambo sitter brevid eller är i rummet bredvid, och jag är rädd att han ska höra. Dessutom frågar han alltid efteråt vem jag pratade med och vad som sas. Va fan ska jag göra. Känns som detta har pågått för länge för att ta sig ut. Jag som sagt borderline så jag är jätte rädd för konflikt, eller att se han bli ledsen, besviken, arg eller göra slut. Hans reaktion kan få mig att faktiskt ta en överdos, jag är rädd för skammen av att vara en dålig människa, jag är också rädd för att livet ska förändras, vilket skulle ske om vi separerar. Snälla någon, hjälp mig.

Hm jobbigt med tvånget att du måste till tågspår, broar osv…Bearbetar du detta med någon psykolog? Jag kan förstå att du är rädd för vad din kille ska tycka men det måste vara jättesvårt att vara sambo och ändå undanhålla så mycket! Min särbo berättar mycket själv om vilka han kontaktar, han har massor av kontakter på olika sociala medier, som han ofta visar upp men även om han inte visar allt är jag lugn med det. Han verkar inte skämmas eller dölja saker på det sättet som många andra gör. Ingen av oss kollar den andres samtal eller frågar vad som sas i samtalen….om min kille började fråga vem jag ringde och ville veta vad samtalen handlade om skulle jag se det som ett osunt kontrollerande som skulle göra mig rädd. Jag är väldigt rädd för kontrollerande människor. Han har många tråkiga sidor, men kontroll är inte någon av dom, och det är jag glad för. Din sambo kanske anar att du döljer något och därför frågar/lyssnar i rummet bredvid? Hur som helst verkar det tufft att hålla viktiga bitar om din psykiska ohälsa utanför din sambo. Kan du inte försöka börja glänta på den dörren mer och bjuda in honom i ditt liv? Du säger att du känt honom i några år, tror du inte att du då vet lite hur han skulle ta det? Partnern är för mig den personen i mitt liv som jag alltid stått närmast, den jag vill prata med om allt. Men det kanske har att göra med att jag aldrig haft vänner/familj att vända mig till, även fast jag försökt att prata med familjemedlemmar så länge dom fanns i mitt liv. Men det blev alltid konflikter. Jag skulle inte vilja vara med någon som bara accepterar mig när jag mår bra. Jag anser att en relation ska kunna vara så töjbar, att man även ska få må dåligt.

Anonym skrev:

Hm jobbigt med tvånget att du måste till tågspår, broar osv…Bearbetar du detta med någon psykolog? Jag kan förstå att du är rädd för vad din kille ska tycka men det måste vara jättesvårt att vara sambo och ändå undanhålla så mycket! Min särbo berättar mycket själv om vilka han kontaktar, han har massor av kontakter på olika sociala medier, som han ofta visar upp men även om han inte visar allt är jag lugn med det. Han verkar inte skämmas eller dölja saker på det sättet som många andra gör. Ingen av oss kollar den andres samtal eller frågar vad som sas i samtalen….om min kille började fråga vem jag ringde och ville veta vad samtalen handlade om skulle jag se det som ett osunt kontrollerande som skulle göra mig rädd. Jag är väldigt rädd för kontrollerande människor. Han har många tråkiga sidor, men kontroll är inte någon av dom, och det är jag glad för. Din sambo kanske anar att du döljer något och därför frågar/lyssnar i rummet bredvid? Hur som helst verkar det tufft att hålla viktiga bitar om din psykiska ohälsa utanför din sambo. Kan du inte försöka börja glänta på den dörren mer och bjuda in honom i ditt liv? Du säger att du känt honom i några år, tror du inte att du då vet lite hur han skulle ta det? Partnern är för mig den personen i mitt liv som jag alltid stått närmast, den jag vill prata med om allt. Men det kanske har att göra med att jag aldrig haft vänner/familj att vända mig till, även fast jag försökt att prata med familjemedlemmar så länge dom fanns i mitt liv. Men det blev alltid konflikter. Jag skulle inte vilja vara med någon som bara accepterar mig när jag mår bra. Jag anser att en relation ska kunna vara så töjbar, att man även ska få må dåligt.

Hej, tack för ditt svar.

Ja de är extremt jobbigt att ha denna sidan av mitt liv dold från honom. Det började väl mest som en vana att inte dela med mig om jobbiga saker för att skydda. Dvs om man ändå inte kan hjälpa mig, varför låta dom lida tillsammans med mig. Men en liten vit lögn växer och nu känns det övermäktigt. Jag har pratat mycket med psykiatrin, men hjälpen därifrån har resulterat i den ena besvikelsen efter den andra. Har precis fått nya kontaktpersoner ännu en gång. Får se om de hjälper bättre.

Ja exakt, vita lögner växer även när dom dom är små…en dag måste man ändå konfrontera dom och då blir det värre än om man sa som det var från början. Hoppas du får mod att berätta, kanske lite i taget? Och att du på något sätt kan få hjälp med  att sluta göra förbjudna och farliga saker. Ja tyvärr blir man mest besviken på psykiatrin…men jag hoppas den nya kontaktpersonen funkar för dig! 🙂