Relationer

[Purple Lovicy]

Jag vill börja med att säga att jag är en 34 årig ganska gravt handikappad kvinna med ett litet inre barn inom mig, som blir omoget, litet, förvirrat och otryggt vid varje sorg.

34 år nyss fyllda och insåg att det inre barnet är en trasig liten unge.

Jag blev utbränd efter att ha vårdat min en gång välmående lille kattpojke Tiger, som för 32,5 månad sedan gick bort i mkt svår Kronisk Njursvikt. Han behövde sista tiden i livet vård dygnen runt i Månader. Massage för smärtan, iskallt vatten, fick ej utsättas för baciller, medicinhöjning, medel mot förstoppning, hjälp att hoppa upp i sängen, extra mkt kramar och kyssar då han med ledsna ögon såg på sin mamma. Jag sörjde i förtid. Samtidigt som jag fick en hudsjukdom efter vinterkräksjukan. Fick en tillfällig dock. sorgen efter min lille Tiger var oerhört tung då jag tog hand om honom pga hemlöshet. Han var verkligen en liten son för mig.
Jag skaffade en ung kattfröken. Ninja.
fick 2 ungar. Sedan en tredje som dog i Ninjas mage, och jag fick ta hand om henne extra då hon blev deprimerad efter lille babyns död. Knappt ett år sen.

efter dessa förluster blev jag den otrygga lilla flicka igen jag en gång varit.

bleb så utbränd att jag fick flytta hem till föräldrarna

nu till…

min 67- åriga far sa sällan orden ”jag älskar dig”. Min 68- åriga mor sa det dock. Min far skämdes egentligen över sig själv då han har fört en del gener vidare som upplevdes som besvärliga av min mor, och jag fick alltid skit när jag försvarade min far. Då var vi lika störda.
ville jag ha min fars kärlek var jag tvungen att hålla vatten på honom eller till och med slå honom. Mot min vilja reagerade jag på det viset.
jag ville bara ha bekräftelse. Och ser inre barnet var inte 12 år gammal, utan 3 år.

min far kunde kasta saker omkring sig, men slog sällan min mor.

Min mor slog sällan far, men hon drog mig hårt i armarna då jag (tog tag, ber om ursäkt) skolvägrade pga att jag inte trivdes. Tog tvångsgrepp. En gång klippte hon till mig. Ryckte i håret. För att hon tappade tålamodet. Mitt fel.
sällan bad de om ursäkt. Jo. Om jag pressade dem till det genom att gråta när jag egentligen var riktigt arg.
Jag kan förstå att de blev arga då jag kom hem och riktade min ilska mot dem genom att smälla i dörrar, men vart skulle ilskan ta vägen? Genom käftsmällar? Nej. Det blev pang i dörrarna istället.

Mina föräldrar håller idag ihop om jag gör något tillräckligt ”handikappat” som egentligen är det inre barnet inom mig.

min relation till min far är spänd. Bokstavligt talat måste jag skicka stjärt och be honom om ursäkt (jag ber om ursäkt, men det känns bokstavligt så). Be om ursäkt för min existens.
hans känslor finns inte.
han är bara stolt om jag kan skaffa ett ”normalt” jobb, reagera rätt, vara rätt när han är fel för att kompensera hans brister. Han har ju klarat ditten och datten trots sina problem, men gick heller inte ut högstadiet. Vilket jag gjorde.
Att sörja och visa känslor stör honom.
han visar mina katter mer kärlek och ömsesidighet än han visat mig och min 40- åriga bror.

min mor skyller allt på handikapp och pms (PMS har jag INTE mycket, snarare tvärtom). Alternativt någon ny diagnos som hon hittat på att jag har då hon är missnöjd med att jag har egna åsikter som jag har rätt att äga.

Jag upplever att jag inte ens kan knyta an till mina älskade två underbara små katter, utan att hon ska lägga sig i.
Problemet började när det inre barnet inom mig började ”stöka”.
Gång på gång har jag förklarat hur det ligger till, men de vill inte höra.
Hon tror automatiskt att de ska uppfostra och trycka dit rätt åsikter in i mitt gap när jag sjunger godnattsång för minstingen (7 månader underbar kattunge) eller när mamma katt bara ligger och myser med mig och jag klappar om henne. Hon ÄLSKAR det!

Min far tar hennes parti då. Såklart.
Tillslut får jag vredesutbrott och skriker åt dem att ge fullständigt f** i hur jag gör med dem. Då är det mitt handikapp som talar. Inte att jag kan personligen få nog av att de alltid ska be mig vara tyst och göra på deras sätt.

dessvärre har jag slagit och kastar saker omkring mig, men åter igen är det det lilla inre barnet som är otryggt, oälskat, och reagerar likt en 4- åring i en vuxens kropp.
Jag ber alltid om ursäkt sedan, men att de slagit varandra eller gjort mig illa fysiskt ska de minsann inte be om ursäkt för!
det ska nekas!

Dagar in och ut undrar jag hur jag ska få dem att höra mina ord, och inte bara se mig som daglig verksamhet handikappad störd människa ovuxen.

jag upplever min mor som väldigt makthungrig när det gäller att bestämma.
man får inte ha åsikter bakom hennes rygg så hon hör allting!
min far måste jag gå fram till och skvätta vatten på för att han ska lyssna på mig. Det är det sista jag vill!

min ekonomi är i botten pga en resa ett konto- kap. Polisen kopplades in men ingen hittade bevis.-  jag äter något mindre, (inte mkt).  har t.o.m tagit en kniv och skurit på armar och ben, mage, rygg.

mitt eget fel och mina val, säger föräldrar

Jag dricker normala mängder alkohol, rar inte droger eller missbrukar sex eller mat så har inte problem på det sättet.

Jag kanske inte ens får råd med det nya bostadsbidraget, och då måste den lägenhet jag en gång bodde i säljas.

Nätterna går åt till att gråta, dagarna till att ge Tigers dotter Ninja mat, och hennes dotter i sin tur, för att senare göra sin egen mat, hjälpa med disken, laga mat…

senare får jag skit för att jag inte ens pekar gå ut med Vilda och Ninja och leka utomhus.
jag får även skit för minsta lilla. Utbränd kan jag inte vara. Ska bara skärpa mig och förstå att det är mitt fel.
tar jag en paus och lämnar saker ska jag inte då känna efter. Utan fortsätta. Jag säger ilsket att jag inte orkar vara lika duktig som jag en gång var, och då är alla fel påpekade igen.

Hävdar jag min rätt att sitta på toaletten två sekunder för mycket är det egoism och ramaskri. Hävdar jag att jag måste ha frukost för att ens orka klä på mig pga utbrändheten, är jag bara fånig och ska minsann veta att de är också slitna pga ålder.

Min relation till föräldrarna har blivit mer spänd sedan Tiger var svårt sjuk, då jag är van att man gnäller på mig när jag inte orkar vara lika stark som jag borde vara.

Jag har skrikit och kastar saker omkring mig och till och med smällt till. Avskytt och föraktat. Men jag har bett om ursäkt. Men inuti mig finns ett inre barn som längtar efter att bli sett, som i en vuxen kvinnas kropp tycker att hon gott kan berätta för sin far och mor hur det ligger till. Om hur barnet inte blev sedd som någon annan än ett fel i föräldrarnas liv.

Jag avskyr mig själv för vad jag gör, och är inte en sådan person som tar till med detta i vanliga fall. Aldrig i livet att jag skulle!

Jag orkar snart inte leva med att känna vreden över att veta att det kan ligga ett finger i att min otrygghet bottnar i att de aldrig fanns där när jag väl behövde deras kärlek lite mer än vanligt.

Jag skäms över att vara deras dotter

 

 

Dessa

 

Hej,

Jag tycker det är jätteallvarligt och djupt kränkande hur föräldrarna beter sig emot dig. Det är ju sånt man på alla andra platser i samhället direkt skulle kunna anmäla de för. Kränkande särbehandling och diskriminering, exempelvis.

Väldigt förståeligt att du har det här inre barnet som gör sitt för att få den kärleken som hon behöver. Tycker det är så fint att du kan se det, att det är den delen av dig som då är framme och varför det är på det sättet.

Ilska och vrede emot sina föräldrar är så himla jobbigt att bära på och ha. Känner igen mig jättemycket i det. Egentligen är det ju en sund reaktion på en osund miljö man befinner sig i.

Stor kram!