Har haft två kärleksrelationer och i båda har jag blivit rädd/känt obehag när partnern säger att den älskar mig och även känt obehag inför att gå ut med att man är tillsammans och visa ömhet och närhet inför andra. Har tidigare tänkt att det beror på att jag inte träffat för mig rätt person, men med tiden har det känts mer och mer som att detta är en sorts läggning i form av att inte kunna bli förälskad. Kärlek för mig är mer någonting som växer fram, och som inte låter sig komma lätt heller. Är avstängd på något vis. Jag undrar om en delförklaring kan vara att jag är rädd för närhet? I form av rädsla för att göra den andra besviken. Under min uppväxt skrämde jag några gånger min mamma. Jag skrämde henne när jag var i störst behov av tröst och närhet. Jag trodde att då att det berodde på att jag var hemsk, men har förstått som vuxen att min mamma har väldigt svåra barndomsupplevelser i bagaget som gör att hon inte alltid reagerar proportionerligt och rationellt på saker. Men rädslan och övergivenheten som jag kände i dessa situationer kanske ändå sitter kvar på något sätt. Att ha berättat om min nya relation för min mamma och fått hennes ogillande har aktiverat rädslan för min mamma på nytt. Känner mig nu rädd för både min partner och min mamma och vill mest gömma mig i min lägenhet, känns det som ibland. Tror också att jag kanske blev ännu mer rädd för närhet efter min förra relation där jag sårade min partner djupt med att inte kunna älska och vilja binda mig.
