Rädd för ensamheten, rädd för andra

Vill bara gråta. Ensamheten tar död på mig. Nu har jag fått träffa nära och kära och fått lite påfyllning av det jag mest av allt behöver – kontakt, trygghet, kärlek. Men det kommer med ett pris: ensamheten blir allt mer närvarande och gör ondare än vanligt när jag vet vad jag går miste om. Samtidigt är jag så rädd för andra människor. De har för stor makt över mitt mående. Eller – egentligen ligger det väl hos mig. Jag har en så dålig relation till mig själv och är så otrygg som person. Minsta tanke på att en relation försämrats, att jag inte är önskad osv. leder genast till ångest och självmordstankar. Inte ens med närmaste familjen känner jag mig helt trygg. Självmordstankar ligger alltid nära till hands vid minsta motgång. Jag är rädd för den ångest och smärta som oftast kommer med relationer till andra människor. Så jag håller mig undan. Men det finns ju en kanske ännu djupare smärta i det: frånvaron av andra, av kärlek, av glädje. Det gör så ont. Jag vill bara komma ur det, hitta andra att må bra tillsammans med. Varför är det så svårt?