Rädd för ensamheten, rädd för andra

Känns ångesten lika stark i alla sociala sammanhang? Att träffas IRL, prata på telefon, skriva meddelanden?

Även med den korta erfarenheten jag har av att vara ensam förstår jag precis vad du menar med att ensamheten blir mer påtaglig när man kommer hem till den efter att ha träffat nära och kära, eller till och med sett främlingar på stan (nej, jag kommer inte ur mitt hus särskilt ofta/mycket, av förklarliga och ofrivilliga skäl).

Jag tänker att ensamheten inte ligger så långt ifrån längtan och saknad, som jag upplever som något lättare känslor att bära. Jag saknar och längtar efter att igen få uppleva ljud och rörelse omkring mig, saker som flyttar sig utan att jag rör vid dem, känslor som får rummet att vibrera, någon att få ta hand om och rå om, som lyssnar när jag berättar om min dag, som utmanar mina tankar när jag tänker fel, orättvist, eller dåligt, som drar med mig på äventyr jag aldrig skulle hittat eller vågat utforska på egen hand.

Jag känner mig också olika trygg i olika relationer. Det ger mig hopp om att det finns personer jag skulle känna mig väldigt trygg med därute någonstans, och jag är okej med att jag inte kommer hitta dem idag, eller imorgon, men en dag!

Jag förstår att det känns tungt när en relation försämras, men jag tänker att det oftast samtidigt öppnas en möjlighet att förbättra relationen. Jag kanske är naiv, men jag tror det i viss mån är en övningssak, och när man lär sig någonting nytt måste man vara inställd på att det kommer gå (ursäkta språket) åt helvete, många gånger i början. Det tar mycket energi och kan kännas som ett väldigt stort steg att ta, speciellt om man inte hade så mycket energi till att börja med. Det är svårt att lära sig nya saker, speciellt om det inte finns någon som vägleder en. Vi kanske behöver be våra vänner och familj om hjälp att hitta nya sammanhang som kan passa oss.

Jag kom och tänka på en av mina gamla körledare, som brukade peka på oss på bakersta raden och fråga alla andra, ”Vet ni varför dom är dom bästa sångarna i det här rummet? – För att dom gjort flest misstag.”.

Vad saknar och längtar du efter i din ensamhet? Kan det räcka som motivation att söka dig till ett nytt sammanhang? Jag skulle sätta ribban lågt i början, ”jag var där”, jag kanske inte pratade med någon eller bidrog med något konstruktivt, men jag var där. Att gå från ingenting till någonting är det största och svåraste steget, men om motivationen är tydlig så tror jag att vi klarar det.

Ursäkta uppsatsen, det var inte meningen att det skulle bli så långt 😅