Jag och min partner har varit tillsammans i snart 4 år med ett uppbrott på 5 månader. Det är min första relation och hans andra. Vi har sedan start bråkat mycket om hans alkoholintag då hans personlighet tenderar att förändras(har blivit bättre med tiden) men han blir väldigt känslig för avvisande, han blir väldigt full, somnar på bussen hem och blir lätt kränkt. Det har blivit bättre med åren. Jag har ”klagat” en hel del och uppmuntrat men också ifrågasatt hans alkoholkonsumtion. Vi har haft flertal diskussioner men vi är inte överens om att han dricker mycket.Det har lett till att jag drar mig för att umgås med honom när alkohol är inblandat (sålänge det inte bara är vi för då blir det mindre) Han har också minskat sitt drickande (vad jag vet) men 5-6 öl en dag i veckan ibland två är hans normala konsumtion. Utöver alkoholen har två andra ämnen som vi inte heller är eniga i är resor och att flytta ihop. Jag säger varje vår att jag vill resa i sommar. Han säger att han alltid att det är svårt att ta ledigt eftersom han är den enda på sin arbetsplats som ej har barn och därför behöver han arbeta de veckor som de inte kan. Han säger att han hellre reser på våren men gör knappt några försök att boka. De fåtal gånger jag försökt boka, har han avvisat det eller så har vi börjat bråka för att vi inte kommer överens. När hans vänner vill åka på resor så gör han det. Inför varje sommar ger han inga klartecken i när han kan vara ledig och använder ofta sitt framtida lägenhetsköp som förklaring på att han behöver spara pengar. Nu står vi här 4 år senare och det är först nu han tittar på lägenhet. Att nämna är också att jag inte gjort mycket för att vi skulle flytta ihop förrän för 5 månader sedan då jag satt upp mig i hyreskö. Föreslog det för honom men han ville ej då han vill köpa. Vi har tidigare pratat om det men då har han inte varit positivt inställd. Jag har länge haft en känsla av att han kanske inte velat flytta eller inte bryr sig att han bara säger att han vill det ja för att.. detta eftersom han pratat med andra om alla fördelar om att bo kvar där han bor, säger till mig att det är bara att flytta in hos mig(trots att han vet att jag inte vill bo i den stad han bor då jag gjorde det innan i 6 månader och trivdes inte) och när jag pratar framtidsdrömmar och säger att jag kan tänka mig att bo i annan stad efter min examen så säger han ”va du kan ju inte ens bo där jag bor”. Saken är att jag har sålänge försökt och försökt prata om vår framtid, lägenhetsköp, resor och varje gång upplevt att jag möts av ointresse, motstånd. Sen är jag medveten om att det är mycket som skett i hans privatliv(sjukdomar hos nära) vilket tagit upp mycket energi ovh tankeverksamhet. Jagar erbjudit mitt stöd men han har velat sköta det själv. Han säger att han vill flytta och jag menar att han behöver vilja flytta själv inte bara för min skull. Jag har frågat och bett honom att uttrycka vad han vill och även frågat om det är något jag gjort som får honom att inte ta tag i lägenhetsköpet. När jag tagit upp lägenhetsköpet i för tre månaders sedan bemöttes jag med att han är stressad och har väldigt mycket både vad gäller jobb och familj och mig och att jag pressar och stressar honom, att jag är orättvis som förväntar mig en resa över vintern på grund av hans släkting som är sjuk och att han vill finnas som stöd för sin mamma. Dock förstår jag att han blev sur med tanke på att han sagt det till mig men jag tjatade ändå. Sen ännu en diskussion handlade om att han vill ta tag i lägenhetsköp men har mycket omkring sig: mig, sin bror, sin mamma och pappa och jobb. Han vill göra allt det och ligga på bristningsgränsen Jag har orimliga krav och vill resa flera gånger per år, flytta etc. Och sen, vad vill jag sen? menar han Grejen är att nu när det väl ska hända känner ag sådan olust till att flytta ihop. Det är först när jag sa att jag var osäker på om jag ville bo ihop som han satte igång. Då var det massa planer för framtiden och prat om lägenhet och bekräftelse. Men antar att det är så det är? Nu har vi alla fall kommit överens om att han får sköta lägenhetsköpet själv då det är hans pengar. Till enbörjan blev han sur över det och tyckte att vem som helst vore glad över att ens partner kollar på lägenhet, jag kastade skit på honom, han vill aldrig mer vara sårbar för jag använde en oro han hade emot honom(inte min upplevelse). Jag förstår såklart att han blev arg, med tanke på att jag först sagt ja till att gå med på en visning och sen ändrade mig. Men reaktionen och det han sa kändes förstorad..? Jag försöker ta reda på när han pratat känslor som han upplevt att jag inte svarat på, vilket han inte kan säga.
Jag tar ett steg tillbaka men kan inte skaka av mig känslan av att han nu blir väldigt stressad. Men också en känsla av att jag är naiv och inte förstår vad han håller med? Ville han flytta ihop eller är det nu när jag säger ifrån som han vill? Är hans återkommande svaga förhoppningar om resa och flytt ett sätt hålla mig kvar? Men också ett dåligt samvete för att jag tjatat så mycket om både alkohol och flytt, och nu är det inte kul längre. Jag vet inte hur jag ska tänka kring situationen?
