psykisk ohälsa sen 10 år tillbaka….

Hej! Min partner förlorade sin tvillingsyster för 10 år sedan i ett svartsjukedrama. Vi har varit tillsammans i 5 år nu. När vi träffades märkte jag direkt att självkänslan och självförtroendet var väldigt lågt hos min flickvän. Vi pratade mycket i början och det kom fram att hon aldrig pratat med någon om förlusten av sin syster,inte ens inom hennes familj hade det varit ett samtalsämne. Man hade helt enkelt lagt locket på och kört vidare…. Till saken hör att hennes familj är väldigt gammeldags till sättet. Ohälsa existerar inte och jobbet måste man klara av för att inte vara en svag människa. Hennes morfar och mormor är Laestadianer och bor i Finland. Jag har själv haft ångest och panikattacker när jag var runt 30, är nu 40 år. Just därför trodde jag att vi skulle klara reda ut hennes bekymmer på sikt, iom att jag själv mått dåligt och lättare kunde förstå hennes bekymmer.

Efter mycket pushande från min sida kom vi till slut till en psykolog och läkare. Det blev jättetufft i början för min flickvän som aldrig öppnat sig om sina bekymmer. Hon behövde få sörja och prata ut. efter ca ½ år så började det lätta lite för henne. då gick hon på sertralin och stilnoct för att klara samtalen och få sömn. Hon blev oxå sjukskriven vilket underlättade att orka med . Men sen började allt vända åt fel håll igen…=( Hennes mor poängterade hur viktigt det var att sköta sitt arbete och vikten av att behålla det sociala… Att man gör sitt bästa när man skrivit på kontrakt för jobb osv … Min flickvän slutade med medicinen och samtalen. Sa att ångesten att inte klara sig själv och behöva låta mig stå för räkningarna blev för stor.

Så hon började jobba 100%. I samma veva sköt sig hennes morbror pga att han mått dåligt hela livet.Även han bosatt i Finland. Det var nu allt började gå åt skogen…=( Hon klarade inte alls av stress,inte ens gå i affärer. Hon orkade inte leverera tillbaka till mig. Allt jag sa blev som stora krav för henne. Direkt jag bjöd på mig så kände hon att hon var tvungen att motprestera vilket hon inte orkade. Föreslog man en stughelg några dagar framåt så fick hon förväntansångest för att kanske inte ha energi till helgen och därmed göra mig besviken,eller kanske ett misslyckande för henne själv.

Jag har alltid stöttat henne till 200% trots att hon varit känslolösa och kall emellanåt. Senaste året har vi levat som 2 separata individer under samma tak=(  Jag vet med facit i hand både själv och för henne att enda som hjälper psykisk ohälsa är samtal och bygga energi från “egen aktivitet” i korta stunder för att sedan öka eftersom. Det har funkat för henne tidigare. Problemet nu är att hon “mår bra” enligt henne själv… Hon vill inte ha hjälp bara jobba (helst mycket övertid) och håller på gå helt i väggen. Men hon förnekar detta och skjuter bort mig och alla runtom henne mer och mer! Vi har beslutat att separera nu iaf. Jag känner att jag inte kan påverka hennes val. Och att jag gjort allt jag kunnat. Min egen energi har aldrig varit såhär låg.. Hur ska jag göra nu? Gå vidare osv?? Tacksam för svar!

Beklagar allt du upplevt inte lätt men jag kan säga såhär att du verkar ha gjort allt i din makt men nu kan du tyvärr inte göra något mer då hon måste vilja ha hjälp själv. Det bästa för henne är nog att gå in i väggen och sen kan hon få hjälp. När de mår som de gör så hatar de nästan folk i sin närhet som ber dem söka hjälp då de själva inte ser hur illa ställt de är med dem själva och de vill bara bli lämnade ifred så tyvärr kan du bara se på när hon går in i den berömda väggen