Hem > Forum > Relationer > Privatlivet och livet utanför

Privatlivet och livet utanför

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Varit i ett sammanhang och tvingats förhålla mig till personer (som jag inte valt själv) och känner nu efter sju veckors intensivt arbete (studier) mig helt tom i själen. Urholkad och innehållsmässigt livlös är mitt tillstånd. Precis också lagt märke till att mitt privatliv är ganska så trevligt nuförtiden. Folk är snälla. Till och med min ursprungsfamilj är trevliga och varma emot mig (annat var det förr).

    Plötsligt har jag blivit trygg i att människor i min närhet tycker om mig. Jag förstår inte hur jag kan vara så blind för det. Kanske behövdes det någon kontrast, jag vet faktiskt inte. Eller om min omgivning blivit oerhört mycket bättre under de senaste åren? Någonting är det som hänt. Får liksom vara mig själv. Det är det fina. Men så är det återkommande problemet människor som jag tvingas förhålla mig till, typ någon bostadsrättsförening (var det tidigare), klasskamrater/kollegor, någon hobby där jag får stresspåslag av vibrationerna i rummet.

    Vet inte hur jag ska kunna lära mig att hantera människor som jag inte frivilligt egentligen vill ha in i mitt liv? Grupper tex, jag hatar grupper. Eller jag ogillar starkt grupptänkande och positioneringar. Det oempatiska som kan träda i kraft. Och falskheten i grupper. Någon tycker si, sedan tycker den så, vänder kappan efter vinden för att passa in. Det är så obehagligt.

    Det knäppa är att jag älskar teamwork och lagarbete. Spelade fotboll som barn och det var framförallt laget som gav mig gåshud. Jag spelade för laget. Älskade att vi var så sammansvetsade och stärkte varandra. Med de blev jag bättre. När jag var själv blev jag sämre. Det är tecken på en bra gruppdynamik.

    Kanske jag ska vara mer tacksam över mitt sk. privatliv då i stället. Jag kan vara mig själv där ju. Förstår ju det nu. Har gått mig förbi tidigare. Jag saknar så att få träffa mina vänner, mina syskonbarn, mina systrar och faktiskt  till och med mina föräldrar. Det är otroligt. Har vi blivit en positiv kraft i varandras liv men inte riktigt förstått det fullt ut själva? Vi drar äntligen åt samma håll. Dysfunktion eller inte. Vi kriger inte utan vill varandra väl. Vi förstår också varandras humor. Varför förstår inte folk nuförtiden (klasskamrater) när jag skämtar? Jag måste hela tiden lägga till: det var alltså ett skämt.

    Torrt och jävligt är livet utanför privatlivet.

    Ser fram emot sommaren.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.