Min pojkvän sedan två år tillbaka kan aldrig vara nöjd med det som är nu, och det förstör så att jag inte kan se saker i framtiden. Han ska alltid ha och ha och mer och mer. Jag flyttade ihop med honom och tänkte att han skulle vara nöjd med det, att vi bara skulle kunna ha det bra och trevligt och njuta av att äntligen bo tillsammans. men istället för det tjafsade och tjatade han om allt han inte var nöjd med och allt han inte får, allt han vill ha, tills jag kände mig tvungen att flytta isär igen. Han gjorde under samboendet slut flera gånger också pga att han ville ha mer, och att saker enligt honom gick för långsamt. Något han ville ha gled honom alltså ur fingrarna pga att han tjatade om allt annat som han inte får.
Nu bor vi isär och jag känner att jag vill landa i det, att vi ska få det att fungera bra, så att vi kan flytta ihop igen sen. Och jag tänker att han borde ha lärt av sitt misstag att inte fokusera på allt han inte får, utan ta vara på det han har istället. Han påstår att han aldrig känt så här för någon annan förut. Ändå börjar han om igen, att tjata och tjafsa om saker som han vill ha, och missar att leva i och njuta av nuet. Och låta MIG leva i nuet. Det enda jag vill är att få landa i saker, fokusera på och njuta av nuet, och SEN kunna tänka framåt. Men istället för att låta mig göra det tjafsar och tjatar han om att han ska ha giftermål och barn NU. Och pga det kommer det han vill ha bara längre och längre bort från honom. Om han bara hade haft vett att vara nöjd när vi bodde tillsammans hade han haft det andra vid det här laget redan.
Bara så frustrerad och arg på den här personen som jag älskar, men som skjuter sig själv i foten hela tiden med sitt jävla habegär.
Kan tillägga att jag lider av symptom på utmattning pga lång tids sjukdom och därför behöver extra mycket tid för att bara vara och fokusera på det som är nu.
Bara så jävla arg att jag behövde gå igenom skiten med att flytta isär igen pga att han inte kunde vara nöjd med att bo ihop och låta mig bara få landa i det.
Nu är han på gränsen till att göra slut igen pga att han inte får allt han vill ha precis nu. Blir bara så jävla trött.
Så fort jag börjar slappna av, börjar känna att nu är det bra, börjar kunna tänka på framtiden, kommer det upp diskussioner igen. Och jag tappar det och måste börja om igen.
De upprepade dumpningarna tar hårdast. Klart man inte kan tänka på giftermål och barn precis efter att ha blivit dumpad och sen tillbakatagen?
Hur hanterar man en sån här stressande person som aldrig kan vila och låta en få vila?
