Hem > Forum > Relationer > Oro, panik och vilsen i mitt förhållande

Oro, panik och vilsen i mitt förhållande

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Jag vet inte vart jag ska börja någonstans. Jag mår verkligen dåligt, men har svårt att förmedla det i ord någon annan stans än här.

    Jag känner mig inte tillräcklig i mitt förhållande. Får ofta höra allt jag gör fel, saker jag behöver förbättra eller det att han är så missnöjd över att vi inte delar alla av varandras intressen. Får ofta höra att det han verkligen önskade i en flickvän saknar jag. Antar att det är därför jag jobbar ihjäl mig, och försöker vara någon sorts hemmafru, för att väga upp från de han ser som nackdelar hos mig.

    Tanken av att göra slut kommer då och då. Men jag har fobi av att vara den som ansvarar för att såra någon så. Jag vill inte skada honom eller hans familj. Jag har stora problem med att orsaka självskada om jag känner att jag gjort fel eller känner mig dålig. Det kan få mig till att begå självmord en sån sak. Sen älskar jag honom fortfarande, jag har bara det jobbigt psykiskt just nu, och hans beteende gör de värre.

    Har du pratat med honom om detta?  Vet han hur du känner?

    Du kan även söka hjälp, antingen själv eller som par (om han vill).

    Jag tycker hursomhelst inte att du ska gå och bära på detta själv.

    Jag tror att det finns folk som kan gilla dig som du är. Om han inte gillar dig tycker jag du ska göra slut och gå vidare. Du sårar honom mindre än han sårar dig genom att vara i en relation där han aldrig är nöjd och där du får ångest.

    Det är lätt att hamna i  sitsen att vara den som ska styra upp allt för att man vill visa att man duger. Men det ska du inte behöva göra, du ska känna att du duger som du är. Jag själv har ”curlat” min partner och det har jag aldrig fått något tack eller uppskattning för. Jag har lyssnat i hur många timmar som helst på hans problem, tröstat och hjälpt till, gett honom tips och råd…jag gör allt. Ibland ses vi bara en helg i månaden och den helgen  har han i princip bara legat på soffan och klagat eller haft panik…När han träffar sina barn har jag fått lägga mig i för han har inte alltid varit snäll mot dom heller…vi har sällan roligt. Men kan ju inte tvinga honom till terapeuten! Han vet att han mår för dåligt för att ge i en relation. Han är väldigt kritisk. Om du inte får uppskattning för det du gör eller ännu värre, får höra att det mesta du gör är fel ,kommer det att fortsätta vara så. Jag har lärt mig från mina andra relationer att få killar ändrar sig, inte ens när vi gått i parterapi.Vissa personer är så här. Tyvärr! Dom få gånger jag behöver tröst och uppskattning är han inte där. Men jag har ju varit hos honom varje gång han behövt, jag har pratat i timmar i telefon.Men när jag vill prata är han trött, måste sova för att orka till jobbet osv. På ett sätt är det bra att han inte har tid att ses så ofta. Det hade jag aldrig orkat. Men förut var jag mer ledsen att vi sågs så lite. Nu är jag mest ledsen för att jag är så ensam, att mitt liv blev så här…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.