Hem > Forum > Relationer > Orkar inte

Orkar inte

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag har en relation sedan 16 år. Vi har två barn varav ett bor hemma fortfarande. Min sambo är i långa perioder deprimerad och då känns det som att jag lever ensam, även om hon jobbar, lagar mat, kör till skolan osv. Vi har ingen kontakt under dessa perioder och jag får bara ett hummande till svar vad jag än säger, innan hon försvinner in i sina TV-serier igen. Dessa perioder är ca 6-10 månader långa. Sedan blir hon glad och energisk och sprudlar av energi. Om jag då inte varje dag orkar lyssna på timmar av prat om hennes jobb eller andra händelser får jag direkt kritik. Senast ikväll när jag var väldigt hungrig och åt medan jag lyssnade. Innan dess hade jag berättat om vårat barns läkarbesök. Sedan fick jag kritik för att jag inte lyssnade tillräckligt och att jag faktiskt hade pratat jättelänge om ”mitt” och inte tagit hänsyn till hennes behov av att få prata av sig om sitt jobb. Jag känner att jag inte orkar parera mellan att inte få något alls och att förväntas vara 120% engagerad. Det brast för mig ikväll och jag sade att jag inte orkar men då blev det genast bråk. Behöver stöd och råd…!

    Det hon och ni båda behöver är att prata på riktigt om vad som kan förändras, med empati för varandra. Båda två. Utan massa press från något håll.

    Vad gör hon för att må bättre?

    Kanske behöver hon sjukskriva sig en period och träna, prata med psykolog, gå promenader osv. Alltså ta en paus från all press.

    Det är inte konstigt att hon blir irriterad på dig om du pratar om ’ditt’ om hon är väldigt deprimerad OCH jobbar dessutom. All glädje är väl som bortblåst, då orkar man oftast inte med andra ibland.

    Fråga henne om hon kan tänka sig att gå en promenad varje dag med dig? Att minska på TV-tittandet och röra på kroppen varje dag är en bra början på att må bättre både psykiskt och fysiskt. Med promenaderna kommer ni båda få mer energi och kanske orkar ni prata mer på dessa än hemma? Som ett första steg.

    Depression kan ju vara väldigt komplicerat. Och jag förstår att det är jobbigt för er båda. Hon har säkert jättedåligt samvete för hur hon mår, och det kan också få henne att må sämre. Om du pratar med henne utan att låta dömande utan bara med välvilja- kanske mycket av hennes irritation kommer minska.

    OBS! Jag menar INTE att det här ’ligger på dig’. Jag bara ger förslag på vad du kan göra som hennes sambo.

     

    Trådstartaren

    Hej och tack för svar. Du skriver: ”Det är inte konstigt att hon blir irriterad på dig om du pratar om ’ditt’ om hon är väldigt deprimerad OCH jobbar dessutom. All glädje är väl som bortblåst” Det är alltså inte när hon är deprimerad hon blir irriterad för att jag en kort stund pratar om ”mitt” – dvs gemensamma saker. Utan det är under de perioder då hon är väldigt energisk och uppåt. Hon är deprimerad i ca 9 månader och sedan extremt energisk i några månader, sover bara några få timmar per natt då och sen är det full fart hela tiden. Hon pratar i timmar om saker som intresserar henne (under dessa energiska perioder) och märker knappt att det gått så lång tid. Om jag det minsta tappar fokus blir hon besviken. När hon är deprimerad vill hon inte ha kontakt alls så då blir hon inte alls irriterad om jag säger något. Hon lyssnar inte ens utan sätter på sig hörlurar….

    Hon anser inte själv att hon har något problem så att sjukskriva sig eller söka tex samtalskontakt kommer hon inte att göra.

     

    Ok… Så hon kanske har borderline, eller något sådant. Det är ju svårt att få till en förändring om hon inte anser att hon behöver hjälp. Svårt alltså… men skulle ni kanske kunna gå i parterapi? Kanske kan hon se situationen mer klart om en psykolog diskuterar den med er båda? Även om hon inte vill ha samtalskontakt, så kanske hon kan tänka sig att gå i parterapi? Så målar du inte ut hennes beteende som ’problemet’ om du förstår vad jag menar utan att du vill ’jobba på er relation’, kanske blir det lättare att få med henne då?

    Hej, låter som att hon är jätteduktig på att kommunicera sina egna behov, men ser inte skevheten i att inte finns där själv för dig också – i lika stor utsträckning? Har haft en liknande person att förhålla mig till som betedde sig ganska snarlikt så och det är hemskt alltså. Att bli utskälld som du beskriver när du inte lyssnar ”hysteriskt” utan tar en tugga mat är inte okej, tycker jag. Förstår att du blir upprörd och tappar intresset. Svårt med tips, vet inte om det behövs nästan som en ram kring hur mycket man ska få prata? Alltså bara för att göra henne uppmärksam på att hon talar i timmar och du knappt får en syl i vädret – inte ens när barnet varit på läkarbesök? Antar att det är uteslutet att det rör sig om bipolaritet? Låter ensamt också att inte ha en partner under alla de där månaderna. Att du har haft tålamod att leva i det här tycker jag låter storartat ärligt talat. Inte konstigt om du tillslut känner att luften går ur <3

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.