Det var så länge sedan jag var tillsammans med någon att det känns extremt främmande att se sig själv som en flickvän och partner till någon. Det är som att en identitet som en gång fanns har börjat blekna, och samtidigt har en ny version av mig växt fram under åren som singel, men som är någon som ännu inte fått utforska kärlek på mina egna villkor.
Drömmer ibland om nätterna hur jag är fysiskt nära en man. Misstänker att det är uttryck för en stor längtan i mig. Om man går länge utan intimitet tror jag sådana känslor ofta väcks till liv i ens undermedvetna. Antar att det är ett tecken på att hjärtat inte gett upp trots allt?
Jag är så rädd för att träffa någon och att det ska bli problematiskt på olika sätt. Att han ska börja kliva över mina gränser så jag blir kvävd och känner mig kontrollerad och förminskad. Alla är ju naturligtvis inte så men jag verkar ha en hög träffsäkerhet på män som beter sig på detta viset. Utger sig för att vara väldigt så reko men ganska omgående skapar drama och blir aggressiva när man sätter gränser.
Så har alltså lärt mig att närhet kan komma med ett pris – att jag måste förhandla bort mig själv. Så nu när jag vet att jag gång på gång dragits till eller stött på den typen så väcks både självkritik och misstänksamhet i största allmänhet. Jag är för lyhörd inför varningssignaler. Men jag antar samtidigt att längtan i sig inte är farlig utan det har varit deras oförmåga att möta mig med respekt som varit huvudproblemet.
Träffsäkerheten tror jag beror på tidigare erfarenheter att anpassa sig och att förminska sig själv när andra visar tecken på ilska eller missnöje. Att jag lätt och undermedvetet söker det jag känner igen, människor som kommer med ett kraftfält i kombination med ovanlig låg självinsikt. Utåtsett verkar de trygga, jordade – men som snabbt visar sig oförmögna att hantera gränssättningar utan att svara med manipulation, bortdribblingar, ilska och drama. Det är så precis så subtilt det kan börja med charm, uppvaktning, öppenhet och sedan motstånd emot mina gränser. Där kommer skammen in, tvivlet och självkritiken: är det kanske mig det är fel på?
Så ja, jag känner igen energin från något gammalt. Och inlärningen jag fått när jag dragit till starka personligheter med låg självinsikt bottnar nog i mönster som jag lärt mig att navigera i. Att anpassning är nyckeln till trygghet.
Trygghet kommer ju dock inte med en stark aura. Nästa gång jag möter någon med ett sådant kraftfält ska jag undersöka om han är varm utan att vilja ha kontroll. Om han kan ta ett nej och gränser utan att känna sig hotad. Om han är konsekvent i sin energi.
(skriver mest av mig)
