Nu orkar jag inte mer!

För 1,5 år sedan lämnade jag ett riktigt dåligt förhållande som pågick till och från i 4,5 år. Enligt kuratorer som fått upp mig på benen igen handlade det om grov psykisk misshandel. Jag tror än idag att jag är psykiskt störd och jag tvivlar på mig själv inför varenda liten sak jag tar mig för eller ska säga. Jag är så liten att en smurf på tre äpplen hög skulle titta ned på mig. Jag skulle kunna skriva en bok på 1000 sidor om allt jag fick utstå, men det har vi inte plats med här.

Jag kom tillslut loss efter att ha försökt i två år. Men hon fanns i bakhuvudet och en del av mig saknade henne och ville ha tillbaka henne. Sen kom nästa smäll, mitt jobb i den lilla by jag bor i skulle flytta. Det i sin tur skulle göra att jag även måste sluta som deltidsbrandman som jag börjat med för ett år sedan. Och det är något jag gärna vill hållas med i mitt liv.

Jag hade dock tur att få ett nytt jobb i grannorten och blev även uppringd av deras brandkår som ville ha in mig. Så jag tog chansen. Och där bor ju den där kvinnan också som jag nämnde här ovan. Skadad som jag är så tar jag kontakt med henne när min flytt är klar. Jag kan inte riktigt svara på varför. Men det var ju mitt livs kärlek, jag föll som en fura när denna otroligt vackra människa slog på charmen. Faktiskt den vackraste kvinna jag någonsin sett. Jag får då reda på att hon träffar en karl och det är inte mer med det. Det var egentligen bara bra så skulle jag slippa henne. Men det är nu det börjar igen. Nu får hon grepp om mig och hör av sig, saknar mig, vill ses osv. Så vi träffas och har sex en gång. Efter det får jag höra att hon tänker stanna hos den hon har. Men hon slutar inte höra av sig för det. Utan hon saknar mig, vill ses, hon har hört om en brand med explosioner och vill veta om jag är okej, hon vill ha hjälp med saker, hon vill veta om jag vill ha tillbaka henne om hon lämnar sin karl osv. Jag ber om att få vara ifred men hon ger sig inte. Detta pågår i ett år innan hon tillslut säger att nu har de en paus från sitt förhållande. Så nu vill hon ses, visst tänker jag. Hon kommer hit, i sin systers bil, så ingen ska känna igen henne. Det är ett stelt men trevligt möte. Men dagen efter hör hon av sig och säger att jag är tillbaka med killen nu, vår paus är över. De hade givetvis inte haft en paus. Så denna kvinna har lekt med mig i över ett år… igen! Nu kontaktade jag hennes syster och talade om för henne att hennes bil inte alls hade använts till det hon trodde och jag sa även att hon får prata med sin syster för annars sätter jag dit henne för sin kille. Jag har sparat massa smaskiga meddelanden som hon skickat till mig bakom hans rygg. Jag förstår aldrig under denna tid varför jag så gärna ville ha kontakt eller vad som gjorde att jag hoppades, om jag ens hoppades.

Under denna tid så började jag umgås med en kvinna på mitt jobb. Och nu snackar vi en riktig kvinna, hon var varm, äkta, vettig, klok och hon fick mig att känna mig så bra och duga för den jag var. Jag behövde aldrig mer höra att exet är så mycket bättre man än vad du är, som var vardag med föregående kvinna. Jag och kollegan blev snabbt bästa vänner och vi reste och hade massa roliga äventyr. Det pirrade så härligt i magen när vi möttes på jobbet och vi pratade varenda dag och sågs varenda helg då hon inte hade barnen samt lite då och då på veckodagar efter jobbet. Hon blev kär i mig, som fan! Och jag kände något jag också men jag var inte redo. Jag blev rent ut sagt livrädd. Hon ville ha ett förhållande och jag hade världens kaos i mitt huvud med två flyttar nära inpå, två nya jobb och även ett hälsoproblem som kom med mitt nya jobb som i sin tur innebar att jag var nära att få sluta på nya jobbet och aldrig mer kunna vara brandman. Jag var helt slut mentalt men denna kvinna gjorde livet värt att leva och jag kämpade så hårt för att hålla mig över vattenytan. Men jag var som sagt livrädd att ge mitt hjärta till denna kvinna trots att jag älskar henne och hon redan bor i mitt hjärta. Men jag kunde inte släppa på kontrollen och varenda gång det blev för allvarligt så sade jag att det inte funkar, jag är inte redo, jag känner inte de rätta känslorna. Så jag flydde och det lugnade ner sig. Vi hade kontakt ändå och jag hade vunnit tid i jakten på att bli hel och våga. Men sen kom hon närmre igen då jag inte kunde hålla emot. Jag ville ju ha henne i mitt liv. Trots det nåddes gränsen igen, jag var stel som en pinne när hon ville mysa och kände mig obekväm trots att jag inte ville något annat än att ta henne i min famn. Och jag sa återigen att jag känner inte de rätta sakerna. Så vi bröt… igen!

Men tre veckor senare så har dagen kommit, efter ett år, då hon inte orkar mer, hon orkar inte hoppas och kämpa längre. Och det finns även en ny karl i hennes liv som hon väljer att gå emot trots att hon har kvar känslor för mig. Och det är först nu som jag fattar vad denna kvinna betyder för mig. Hon är ju allt vad livet och kärleken handlar om. Så jag har förklarat varför jag betett mig som jag gjort, varför jag varit rädd och att jag älskat henne så mycket. Men det är för sent säger hon. Hon vill gå sin väg. Och det måste hon ju få göra då.

Men hur fan ska jag orka gå till jobbet varenda dag, se henne 15-20 gånger om dagen, få se henne lycklig men veta att det inte är jag som framkallar lyckan. Dessutom så jobbar hennes nya på vårt jobb också. Honom slipper jag dock se då han jobbar i en annan byggnad en bit bort. Men det här gör så jävla ont. Jag har legat i sängen och gråtit sedan fredagskvällen. Jag har inte ätit eller något. Jag vill bara somna in och aldrig mer vakna igen!

Jag har inga vänner och jag är livrädd för den stora världen och är helt okapabel att få kontakt med nya människor. Så nu ligger jag nedslagen och är helt ensam och måste dessutom försöka stå ut med att tvinga mig till jobbet och se denna underbara kvinna.

Hej. Ursäkta min rakhet. Så misstolka mig rätt är du snäll.

Jag vet exakt vad du menar med livrädd och vänner som sticker när det krisar som det gjort för mig. Den känsla är jag ledsen att du med fått tvingas att uppleva. Det ska ingen behöva uppleva.

Men du hade allt i dina egna händer, hon, i vad jag tolkar din text, öppnade sig för sig, gav dig  sin kärlek, på sin hälsa och förtroende i dina händer och över lång tid. Du sabbade det förtroendet. Ursäkta men så är det. Kan Linda in det men det är som att sminka en gris. Det är ändå en gris.

Så att höra detta “Jag orkar inte”gör mig faktiskt arg när det är DU som satt dig i situationen, du pratade inte med henne när hon behövde veta varför du gjorde som du gjorde. Du Har ägt bollen Och nu klagar du? Skärpning !

Jag är den som vet hur det är att få vänner som drar, familj som sparkar ut mig sambon som var gravid gjorde Abort pga jag blev sjukskriven för utmattning och stack. Jag säger inte att det är mest synd om mig, men skillnad i att bli sviken och att ha svikit.

 

• Detta svar redigerades för 6 år sedan av en moderator.

Hej. Här får man inte vara ärlig noterade jag utan jag ska skriva som det förväntas snarare än det jag tycker.

 

Hej. Det är tragiskt att du tvingas leva när vänner drar, det ska ingen behöva utstå. Jag om ngn vet.

Men ursäkta att jag inte förstår dina känslor. Du hade allt i egna händer ?

Hon visade hur hon älskade dig, hon gav dig tid och hon gav dig tilliten åt att lägga sitt liv i dina händer.  Jag ber om ursäkt att jag inte förstår att du är den som författar denna text när det är hon som skulle vara den som gjorde det.

Jag tänker inte säga saker som i jantelagen Sverige anser ska sägas, utan säga det som jag anser. Jag anser mig ha den rätten att ge ärlig feedback då man självmant skriver och därmed ber om återkoppling. Då måste man kunna hantera svaren man själv bett om.

Du hade jordens chans att ge henne förklaringar eller en relation men du bestämde dig att inte vilja/våga/kunna.  Det är enbart ditt egna beslut som satte dig i dinna situationen, förlåt men så är det. Ingen annan än du själv hade mandatet och beslutet i dina händer.

Har du tänkt på att hon känt det exakt på samma sätt över ditt agerande ?

Fördelen är att du verkar kommit fram till att kunna älska igen vilket är positivt.

Ta lärdom av dina egna handlingar och konsekvenserna av dom. Genom att inte göra samma misstag har du kanske en annan framtida relation med en annan kvinna som ser det fina i just dig.

Anonym skrev:

Hej. Här får man inte vara ärlig noterade jag utan jag ska skriva som det förväntas snarare än det jag tycker.

Hej!

Jodå, man får vara ärlig. Ditt inlägg togs bort för att du uppmuntrade till självmordshandling. Det är inte okej här eftersom många här är i en skör period i sitt liv, då kan skarpa indikationer om att avsluta sitt eget liv få ofattbara följder.  Men bra att du sa till. Man får absolut vara ärlig och inte hålla med, men man får inte uppmuntra till självmordshandlingar. Jag har redigerat inlägget och lagt tillbaka resten.

Hej

Du har kommit till en insikt att du kan älska någon och du kan släppa in en person i livet nu! För det förtjänar du alla gratulationer och goda avsikter. Det känns kasst att ha gått genom det du gått genom, men man måste tänka på den person som också tröttnar och går vidare precis som du gjorde. Du sa ifrån när du inte tyckte att det var ok längre och du gick vidare, precis som hon nu har gjort. Detta är något du måste släppa fast det är sjukt svårt. Klarar du inte av det så får du nog söka ett nytt jobb och sedan gå vidare på det sättet istället. Jag vet att det är svårt att skaffa nya vänner när man flyttar till en ny ort, gjort det själv ett par gånger och det är lika svårt varje gång. kan du börja umgås med någon på ditt jobb utanför jobbet? Försöka komma in i kompiskretsen med någon på ditt jobb? Det finns kanske andra vägar att gå på orten? Börja med nya aktiviteter, bjuda in folk att ta en öl/drink efter jobb osv. Det känns hårt nu och antagligen ett tag framöver men det går över! Du är ju medveten om vad som gått fel och nu är det bara att börja bearbeta detta och gå vidare.

 

Hoppas det löser sig för dig!