Hem > Forum > Relationer > Närhet i relationer – vad är rimligt?

Närhet i relationer – vad är rimligt?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag vet inte hur stark, självständig, stort behov av närhet, intimitet och bekräftelse som jag har i kärleksrelationer. Häromdagen hände det att en kille som jag gillar pratade med mig så som han gjorde förr om åren. Det var så magiskt, jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Som att jag kände att där är han ju igen, den personen jag en gång för länge sedan lärde känna. Bandet mellan oss. Jag sov som en prinsessa efter det samtalet. Inte sovit en natt så god på åratal. Värmen i kroppen var så läkande. Väckte så mycket livskraft. Fylld av välbehag. Som att jag fått ”en fix” av en beroendeframkallande drog. Liksom nöjd.

    Idag är han lite mer på ytan igen i konversationen. Det får mig att undra om det är så pass att jag vill ha nära-nära intimitet i kärleksrelationer mest hela tiden.

    Jag har ett ex där vi alltid var fysiska med varandra. Mådde så otroligt bra av det. Det var också som att vi läste varandras tankar och känslor och bara närmade oss varandra. Kände mig så trygg. Det fanns ingen spricka mellan oss. Inget behov av att skapa distans. Ingen av oss var särskilt intresserade av det. Och om någon var det, var det snarare jag. Vilket för mig var en ovanligt lyxig position.

    Gjorde ett test igår för att kolla upp mitt kärleksspråk. Tidigare har det varit kvalitetstid men nu fick jag bekräftande ord istället. Även fysisk närhet var viktigt.

    Samtidigt är jag ganska gammal nuförtiden. Märker hur jag har känslor och behov som liknar ett barns. Vill ha uppmärksamhet, söker bekräftelse. Vill bara ha det intimaste av det intima känslomässigt. Zoomar ut annars. Känner mig lite övergiven. Det får mig att tänka på osjälvständighet och väcker tvivel kring den här relationen. Jag tror kanske han har större behov av egentid och självständighet än vad jag har. Vi känner varandra fortfarande lite för dåligt på den punkten och det kan skapa vissa tvivel och säkert missförstånd.

    Kan man kräva att det 98 % av tiden är så att man är varandra väldigt, väldigt nära? Sådär som med mitt ex? Eller är det snarare nåt jag behöver jobba på?

    Försöker säga till mig själv att släppa taget. Inte oroa mig. Inte överanalysera. Ifall motparten vill gå. Inte vill umgås längre utan ”gör slut” pga. den jag är och mina behov, arbetar jag på att tycka det är okej. Vågar ta den risken. Låta det få ha sin gång. Jag säger till mig själv: släpp taget. Låt det som sker, ske. Kontrollera inget. Gå inte in i självtvivel. Oroa dig inte. Släpp personen fri. Relationen fri.

    Det är i friheten som man möts om man är menade för varandra.

    Åh vad fint du skriver om behovet av närhet med en annan människa. Och de irrvägar känslor kan ta, de sätt man försöker stävja dem. Men som som du skriver, kärleken är fri! Den lever av det som skapas i mötet. Kanske var ditt möte en kärleksfull stund, kanske var det början på något som ska utvecklas till mer .. det är omöjligt att veta nu. Men så underbar läkande känsla i kärleken. Men så var det det där med att till 98 procent känna sig nära hela tiden…var det så med exet och vad var det som gjorde att den relationen tog slut?

    Jag vet inte hur det är för dig, men för mig kan det bli en känsla av att helt gå upp i den andre. Och det är inte odelat bra. Blir för mig väldigt intensivt och gränslöst, och där blir det svårt sen när man ska vara separata individer. Jag tror på fler nivåer, vänskap, partnerskap, älskande par..men att nå dit tar tid. Och engagemang och kommunikation från båda.

     

    Trådstartaren

    <3 Tack!

    Grejen är litegrann att det som är frågetecknet är om vi kan ge varandra det som den andra behöver?

    Som jag förstått det på ett ungefär vill han ha passion. Och då menar jag inte en löjlig blomsterkvast utan jag menar en passion som är bortom denna värld. Sedan att man känner honom, förstår honom bättre än vad han förstår sig själv. Vet allt om honom. Att man ser honom när han inte orkar se sig själv. Han vill nog också ha någon som är lojal, att man är accepterande och har tålamod, är stödjande. Han släpper in en långsamt, det kan ta tid, och först då han känner att man accepterar honom. Har humor, ger utrymme. Att man är hans klippa, bästa vän. Att man ska röra vid honom. Hans kropp skriker efter beröring.

    Det jag söker är någon som för första gången förstår mig. Lyssnar på riktigt. Där jag känner mig sedd. Där kärleken är verklig med tillgivenhet och där man känner att man blir accepterad fullt ut med ens egenheter. För mig ska det vara en ”andlig upplevelse” (löjligt uttryck) att vara tillsammans.

    Han är den personen i livet som jag kommit närmast att uppleva att vi är ganska lika på de här punkterna. Vi önskar ungefär samma sak och det kan man märka ibland. Som det där magiska samtalet. Det var som i en saga.

    En känsla jag fått är att han nog kan ge mig det jag behöver. Men kan jag ge det han söker? Jag tvivlar på det. Vilket är en ganska fruktansvärd insikt.

    Tog slut med exet pga. att jag flyttade hem till Sverige. Det hade nog inte tagit slut annars. Med honom var det mesta ganska ordlöst. Vilket iofs var något oerhört vackert i sig.

    Varför ska kärleksrelationer behöva vara så komplicerade tänker jag spontant. De är oftast fyllda av drömmar, förväntningar, hopp om det stora men också missförstånd, oro, otrygghet. Tänk om de bara kunde vara enkla, självklara och fyllda av just kärlek. Varm, ljus, flödande kärlek! Tillit till det man skapar tillsammans. Jag hoppas du når dit med denne man, den andliga upplevelsen, med ömsesidigheten och att han har en förmåga att se dig med, så som du behöver bli sedd. Tänker att man behöver ta hand om sitt sår, dvs om man vet att man har mycket behov av att bli sedd och bekräftad, så är det bäst att söka sig till relationer som ger en det. Tyvärr gör vi det motsatta ofta. Jag har insett att jag behöver en annan mjukhet och stödjande kärlek än i min nuvarande relation. Men det finns ju så många andra sidor som är bra; liknande intressen, humor, attraktion, förmåga att kommunicera mm som stämmer. Jag har kommit att älska honom. Tiden går och helt plötsligt är det jättesvårt att ta sig ur relationen fast man inte mår bra av den. För jag vill ju inte såra honom. Men blir skuldtyngd för att jag ej kan ge honom det han behöver och vill ha. Frågan är då, älskar jag mig själv? Jag hoppas du är bättre på att sätta gränser för dig själv och att ta hand om ditt sår.

    Trådstartaren

    <3 Jag tror den okomplicerade kärleken, eller generellt vilken relationen som helst, är en utopi. Det behövs nog däremot vara så att man är hyfsat kompatibla i grund och botten, för att det inte ska bli ohållbart?

    Ärligt talat har jag börjat vänja mig vid tanken att det här inte kommer sluta särskilt bra. Att det inte blir någon vacker kärlekshistoria – The love of my life.  Han är den i mitt liv jag inte kunnat slutat tänka på. Drömma om. Men jag måste öppna upp för alternativ. Har väl absolut gjort det tidigare också men jag tror du har en stor poäng i att jag har ett sår. Den här killen riskerar krossa mig. Min syster sa häromdagen att hon nu först vid 40 års åldern är mogen och redo nog att ha ett sådant själsligt förhållande. Där man kan bli totalt hjärtekrossad. Hon ska skilja sig efter en 10 års relation. Själv är jag mer inne på att värna om mig själv. Inga mer krossade hjärtan för min del, tack.

    Har du en själslig relation med din partner – om du vill säga?

    Om jag har en själslig relation? Hm svår fråga. Tror inte det, men beror också på vad man menar med det. Vi kan prata om mycket på ett förtroeligt och djupt plan. Jag kan känna hans själ då. Men det är flyktigt, andra gånger har vi helt olika tempo, viljor, sinnesstämningar och jag känner att han är från en annan planet. Vad lägger du in i uttrycket en själslig relation?

    Jag tänker att vara kompatibla i grund och botten som du skriver är att föredra. Som någon sa ”våra störningar ska matcha varandras” haha. Ligger något i det. Handlar ju inte om att vara lika utan också om vad man förstärker hos partnern. Tyvärr triggar min relation osäkerhet i mig i hög grad. Vi har pratat mycket om det. Och båda har försökt anpassa sig. Men vi hamnar där igen. Det är främst jag som mår dåligt och känner otrygghet. Väldigt jobbigt…som arr vara ständigt vaksam på att ansiktet kan ändras. Så då finns egentligen bara en sak att göra. Gå skilda vägar. Bara det att jag gjort slut så många gånger att jag inte längre minns dem. Och alltid detta magnetiska som drar mig tillbaka..i hopp om bättre lycka nästa gång.

    Trådstartaren

    <3 Jättetankeväckande om vad man förstärker hos varandra. Har en killkompis som alltid förstärker känslan av att allt är okej, allt är som det ska, världen är god och bra, när man umgås med honom. Fan man kanske ska satsa på just det? Liksom en partner som triggar trygghet hos en? Samtidigt kan jag absolut inte prata om känslor med min killkompis.

    Känner mig så deppig. Som att det är kört att hitta något hållbart och det är mitt fel att jag är så komplicerad och vanställd.

     

    Du är inte vanställd alls! Det kommer att ordna sig. Men kanske är du lite som jag där och går inte alltid igång på trygg kärlek..han ska ha oförutsägbara drag med. Men tror också det kunde vara bättre att aktivt välja en stabil partner. Inte den stora passionen.

     

    Trådstartaren

    <3 Ja, det är så sant. Det här är så bekant alltså när jag tänker efter. Just att bli så överöst med kärlek att det är exakt samma upplevelse som att bli läkt rakt igenom själen. Den grejen, men i kombination med avstånd. Det är mitt relationsmönster att hamna i det med män. Det här måste vara tredje gången det händer. Tolkar det som att jag fortfarande letar efter den där andra själen som ska ”heala mig”. Älska mig. Djupet av mig. För den jag är. Precis som jag alltid ville bli älskad som barn men aldrig ens var i närheten av – ljuset. Det tror jag är min drog och även mitt stora sår. När någon närmar sig det och paradiset öppnar sig. Men det är ju oftast passionen, ljusglimtar av en annan magisk värld. Det är sällan bestående.

    Har haft någon dag nu där jag börjat återhämta mig. Inte pratat mer med honom. Börjat le och skratta lite igen på jobbet.

    Tack för ditt stöd!

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.