Nära och distanserade relationer

Instämmer! Vad man behöver, och paradoxalt mår bättre av, brukar ju vara att prata om annat än just sitt mående. Kanske att ju sämre man mår desto mer desperat tenderar man att skingra tankarna på annat också. Och så ibland mår man helt ok och har inget behov av att prata med andra om att man mår på det viset. Nä det säger något om vår tid om att vara så fixerade vid oss själva detta med mående?

Hur ofta är det inte så också att man kanske pratar om hur man mår och den man delar det med gör så man mår ännu sämre. Är det en djup relation bara för att man pratar om känslor alltså enligt kuratorn? Är det definitionen av en givande djup relation?

Problemet, som jag ser det, uppstår ofta när ena personen vill dela med sig av sitt inre och den andra vill att relationen ska innehålla andra saker än just det. Då blir det en dragkamp där bådas behov går förlorade.

Jag har en kollega på jobbet som ställer väldigt mycket frågor men inte delar med sig av sig själv så värst mycket. Det stör mig som fan och anledningen tror jag är att jag upplever att den ställer meningslösa frågor om jag typ kollar på Idol, men är oerhört tafatt att prata om sig själv på ett “djupare sätt”. Det är som att strålkastarljuset endast går utåt. Den dynamiken är så tröttsam. Vad är poängen med att ställa frågor och “lära känna andra” om man inte har förmågan själv att berätta om sig självt på ett intressant sätt?

Kanske handlar det alltså inte om nära, djupa eller distanserade relationer utan innehållet i dessa? Är samtalen intressanta och stimulerande? Alltså en person som pratar om sitt mående kan ju vara hur fascinerande som helst, men det kan också vara oerhört opersonligt och distanserande att ta till sig. Så jag håller med dig att “ytliga relationer” kan ge en massor och “djupa relationer” kan vara andefattiga. Vissa pratar ju om typ sin katt på ett sätt som är fängslande och så man gillar historian. När den växlar och sedan pratar om sitt mående kan det ju kännas som att man bara zoomar ut. Det är opersonligt.

Har flera gånger sett och hört tipset att ställa frågor för att hålla ett samtal igång med nya människor. Anledningen ska vara att “alla gillar att prata om sig själva”. Det är så fantasilöst så jag orkar inte ens bli irriterad. Ska jag berätta om mina intressen och mitt liv bara för att någon ska känna sig bekväm socialt men vad jag säger spelar egentligen ingen roll? Jag brukar ibland ljuga lite när folk ställer batterier av meningslösa frågor på det sättet, eller om jag tycker de verkar konstigt nyfikna.

En läkare jag pratade med en gång sa faktiskt att det var en klok strategi, så det känns liksom godkänt att hitta på lite alldagliga svar som jag tror utfrågaren kan relatera till.

Håller med om att det handlar om innehållet i relationer. Tror jag, om jag fattar rätt.

Jag tycker det är nåt så himla instrumentellt och hobbypsykologiskt över att allt ska fördjupas på ett visst sätt för att “räknas”. Att bara resonera kring saker, vad som helst, och lyssna på varandra, räcker inte det väldigt långt?

Kanske eventuellt kunna göra egna associationer och få lite vidgade vyer av hur någon pratar om sin katt är ju fantastiskt om det händer en gång av 100. Det beror ju väldigt mycket på ens egen inlevelse just vid tillfället också.

Man behöver ju inte heller må bättre av varje relation, upplevels och kontakt. Det är det tänket kring psykisk hälsa som jag är så trött på. Jag förstår att på en övergripande nivå är det bra med samtal, relationer och att till exempel röra på sig, men hälsa kan liksom inte vara målet med allt man gör, det verkar himla tråkigt i så fall.

Jo, jag tycker det också. Men när det inte finns någon reflektion utan samtalen utgår från frågor och korta svar brukar det tråka ut mig har jag märkt. Å andra sidan har jag också upptäckt att andra människor tenderar bli utmattade av reflektioner och längre analyser. Så jag tolkar det som att man fungerar olika där. Socialt fungerar olika. Alltså inte riktigt kompatibla. Däremot är det socialt mest accepterat att vara kortfattad och inte ta så mycket plats. Min upplevelse är att de som gillar analyser och längre reflektioner är bättre lyssnare. För man förstår behovet av att ge någon tid och utrymme. Och man avbryter inte heller någon i sitt resonemang med en meningslös fråga (för då har man inte lyssnat heller särskilt uppmärksammat haha).