Jag har en närstående som ofta pratar i negativa termer om andra. Hen är en fin och snäll person men just detta är något jag stört mig på länge. Inte för att jag har något emot att hen gör det – det är ju trots allt hens upplevelser och någonstans måste väl hen få lyfta även det till ytan. Det som verkligen stör mig, har jag insett, är osäkerheten det skapar i mig. Pratar hen likadant om mig när jag inte är där? Vad är det för oförsonliga drag jag bär på? Ribban för att möta hens standard tenderar att vara ganska hög ibland. Och jag tvivlar på att jag når upp till någon av de kriterierna.
Det har fått mig att inse en hel del saker:
1. Även den självutnämnda domaren har också fel och brister som vem som helst. Ett sådant kan vara att snabbt döma andra utan att ta reda på vad som ligger bakom deras agerande/situation.
2. Alla dessa krav som strömmar från denna enda person är faktiskt en reflektion av hens ideer om rätt och fel och bra och dåligt. Jag har mitt eget värdesystem att utgå ifrån. Jag är bara ålagd att göra det jag anser vara rätt utifrån rådande omständigheter.
3. Det är inte denna person som är anledningen till att jag mår så dåligt över detta. Det är tolkningarna jag gör av de situationer jag befinner mig i. Jag sätter kravet på mig själv att leva upp till hens standard. Jag låter min oro för att bli avvisad och inte vara bra nog få fritt spelrum. Jag låter bli att vända blicken inåt och lyssna till min egen röst.
Enda anledningen till att detta har blivit ett problem i mitt liv börjar och slutar med mig. Det är jag som är i behov av en förändring. Jag behöver lyssna på mig.
