Hem > Forum > Relationer > Nån mer som mår illa av folk som bryr sig?
Nån mer som mår illa av folk som bryr sig?
-
Avregistrerad användare
Ja fy fan. Min pappa är så ganska mycket: sitter inne med sanningen. Under uppväxten brukade han försöka provocera mina systrar och mig vid middagsbordet genom att påstå saker som att han var för dödsstraff och liknande. Han menade att det var ett pedagogiskt sätt ett “bry sig” eftersom det skulle göra att vi blev tvingade att tänka själva och argumentera emot. Problemet var bara att vi istället tyckte att vi hade en pappa som var en idiot och som gick emot allt det vi precis hade lärt oss i skolan. Det kloka lärare hade sagt. Så det fick en kontraproduktiv effekt där vi istället tänkte att pappa var en tokstolle (hans argument var för känslostyrda, tunna och ogenomtänkta) som man inte skulle lyssna på, eller ta på så värst stort allvar. Det där att “bry sig” kan verkligen innehålla mycket. Speciellt kanske i uppfostran och när gäller typ människosynen.
Ja fy fan. Min pappa är så ganska mycket: sitter inne med sanningen. Under uppväxten brukade han försöka provocera mina systrar och mig vid middagsbordet genom att påstå saker som att han var för dödsstraff och liknande. Han menade att det var ett pedagogiskt sätt ett ”bry sig” eftersom det skulle göra att vi blev tvingade att tänka själva och argumentera emot. Problemet var bara att vi istället tyckte att vi hade en pappa som var en idiot och som gick emot allt det vi precis hade lärt oss i skolan. Det kloka lärare hade sagt. Så det fick en kontraproduktiv effekt där vi istället tänkte att pappa var en tokstolle (hans argument var för känslostyrda, tunna och ogenomtänkta) som man inte skulle lyssna på, eller ta på så värst stort allvar. Det där att ”bry sig” kan verkligen innehålla mycket. Speciellt kanske i uppfostran och när gäller typ människosynen.
Tell me about it.
Min pappa raljerade över andra människor vid matbordet. Främst snackade han skit om kvinnliga kändisar. Han tog upp situationer i hans liv och satt och malde på hur HAN hade rätt synsätt… på ett väldigt aggressivt sätt. Om man inflikade att man själv kunde se det från ett annat perspektiv kunde han bli fly förbannad.
Han var otroligt aggressiv och elak. Han kunde bli skrämmande om man sade emot honom.
Nuförtiden har jag svårt för när min familj ‘bryr sig’ om mig. Jag upplever att jag mådde så dåligt under uppväxten att de inte brydde sig tillräckligt då… 🙁 Jag har en otroligt komplicerad relation till mina känslor för min familj… så jobbigt.
Avregistrerad användareLåter lite som att din pappa är av kategorin “tomma tunnor skramlar mest”? Den som har minst innehåll att bidra är mest högljudd eller pratar mest.
Ett barn ska inte behöva vara rädd för sin förälder vid middagsbordet – eller annars heller givetvis, något är rejält fel då med den föräldern. Frågan “vad tycker du?” gissar jag att din pappa inte sade särskilt ofta? Det är väl något med empatin där som brister, inte känna intresse för någon annan än sig själv? Ett stort “vuxet barn” som skriker konstant efter uppmärksamhet, typ. Gud så förskräckligt, ledsen att du behövt uppleva det. Inte konstigt heller att det skapar mycket motstridiga känslor.
För att sålla i sina känslor har jag med speciellt min pappa behövt nästan dela upp honom i olika personlighetsdelar (två stycken), den trevliga som är att lita på, en normal familjefar som är lugn och lyssnar, och sedan “förövaren” som är grandios, självcentrerad och saknar empati. Jag gillar “den sunda” och föraktar “den grandiosa”. När jag började tillåta mig själv att känna så blev det lättare. Är det “den självupptagna” som hör av sig håller jag samtalet kort, är det “den trevliga” så kan jag prata. Kanske du – om du inte redan gör det – skulle kunna förhålla dig likadant? <3
Purple Qequmi TrådstartarenPurple Qequmi, Det låter som att det är motivet som du ifrågasätter? Om en person är snäll – och det inte gör precis ont att ta emot det som denne ger, då tolkar iaf inte jag det som något fuffens? Däremot om en person säger något men med tonen t ex visar något annat – alltså t ex passiv aggressivitet – då är det något obehagligt på gång? I min värld finns det snälla och goda personer som vill andra väl – bekanta eller inte. Civilkurage t ex är ju ett tecken på att vilja hjälpa någon – kanske till och med offra sig för någon annan. Sedan finns det alltid de som är passiva och som kanske tycker de som hjälper försöker spela hjältar i egoistiska syften men de gör ju ändå gott i slutändan? Så jag är för att vi medborgare försöker ställa upp för varandra. Är altruistiska. Mig får man gärna säga snälla saker till – jag kommer inte anklaga någon för det. Tvärtom, jag älskar generösa människor.
Spelar ingen roll hur snäll personen är om jag inte vill dela med mig av mitt liv och ev. problem till denne! Vissa tränger sig på oombedda och det finns inget positivt med det! Jag vill SJÄLV välja vad jag ska dela med mig av och till vem, och jag tål inte de som lägger näsan i blöt (även om de vill väl!) och försöker styra och ställa!
Purple Qequmi TrådstartarenJaja, det är aldrig någon som förstår mig när jag säger att jag inte vill ha omtanke.. Det är väl “fel” på mig antar jag.. Jag vill verkligen inte ha oombedd omtanke, och avskyr folk som bryr sig om och frågar hur jag mår! Förstår inte hur man kan vilja ha den sortens uppmärksamhet från vem som helst! Tyvärr har jag fått sån uppmärksamhet påtvingad av ytliga bekanta och jag har fått PTSD pga det, för det har känts som övergrepp. Dessa personer har vägrat backa när jag sagt ifrån.
Avregistrerad användareKanske det handlar om kulturkrockar då? Alltså de du möter har andra riktmärken hur man ska bete sig? Kollegor kan jag minnas, speciellt om det är kulturkrockar, har kunnat ställa plumpa frågor/eller konstateranden som jag då fått upplysa de om att sådär säger man inte riktigt här i Sverige (ifall man vill hålla sig väl med folk). Att svenskar uppfattar det oftast som förolämpande – reagerar i regel starkt på det de sagt. Då har det kunnat bli en liten diskussion kring det – som iofs varit givande. Men det kanske inte heller är det du syftar på? Kulturkrockar? Utan det låter som mer personer som “lägger sig i” sådant som de inte alls har å göra med? Det gillar inte jag heller. Kan bli trött av frågor om väder och vind också, men det kanske är en annan diskussion.
Purple Qequmi TrådstartarenKanske det handlar om kulturkrockar då? Alltså de du möter har andra riktmärken hur man ska bete sig? Kollegor kan jag minnas, speciellt om det är kulturkrockar, har kunnat ställa plumpa frågor/eller konstateranden som jag då fått upplysa de om att sådär säger man inte riktigt här i Sverige (ifall man vill hålla sig väl med folk). Att svenskar uppfattar det oftast som förolämpande – reagerar i regel starkt på det de sagt. Då har det kunnat bli en liten diskussion kring det – som iofs varit givande. Men det kanske inte heller är det du syftar på? Kulturkrockar? Utan det låter som mer personer som ”lägger sig i” sådant som de inte alls har å göra med? Det gillar inte jag heller. Kan bli trött av frågor om väder och vind också, men det kanske är en annan diskussion.
Hehe, jo man skulle kunna säga kulturkrockar eftersom jag är så annorlunda på det sättet än de flesta. Tycker ofta att andra är gåpåiga, fräcka, ouppfostrade och för frågvisa. Känner mig lite som killen i filmen “I rymden finns inga känslor”. Jag slår visserligen inte dem som kommer för nära, haha. Men det handlar om personligt space. Ett tag när jag mådde väldigt bra och blev väldigt utåtriktad, glad och social så började folk ställa en miljon frågor så fort de träffade mig.. (Som att det vore OK att göra det till dem som är utåtriktade!) Det var inga konstiga eller privata frågor, men jag kände mig kränkt av mängden frågor jag fick. (Ser jag ut som nån som vill redogöra för det senaste i mitt liv varenda gång vi springer på varann på Ica, typ..) Jag blev mer tillbakadragen igen för jag tyckte det var så oförskämt att folk frågade ut mig, trots att det var vänliga frågor av intresse och välmening). Jag och en kompis skojade om att jag borde boka in intervjuer och ta betalt!
Purple Qequmi TrådstartarenPS. Detta är svenskar det handlar om! Men så är jag extremt känslig och egen!
Purple Qequmi TrådstartarenVet inte om de har “lagt sig i” eller bara varit engagerade. Vart går gränsen för det liksom?
Avregistrerad användareTyp om man märker att personen fulsnokar tänker jag att det är att lägga sig i? Ifall någon vill gotta sig i ens olycka och liknande? Kanske är det vad du snappat upp? Människor är inte intresserade av att hjälpa dig på något sätt utan de är nyfikna på ett fult sätt att ta reda på något om din historia, bakgrund eller varför man är/hamnat i den situationen som man är i – för att själva må bättre?
Purple Qequmi TrådstartarenTyp om man märker att personen fulsnokar tänker jag att det är att lägga sig i? Ifall någon vill gotta sig i ens olycka och liknande? Kanske är det vad du snappat upp? Människor är inte intresserade av att hjälpa dig på något sätt utan de är nyfikna på ett fult sätt att ta reda på något om din historia, bakgrund eller varför man är/hamnat i den situationen som man är i – för att själva må bättre?
Jag vet inte vad alla haft för avsikter, men det är väl så det känts för mig. Men det kan även handla om att nära vänner gått för långt.. Jag hade en nära vän som inte respekterade mina val (att flytta ihop med en missbrukare och knarka), det var mitt liv och mina val liksom, spelar ingen roll hur orolig man blir och hur mycket man motsätter sig det; man är skyldig att acceptera andra vuxna människors val!
Purple Qequmi TrådstartarenAtt jag avskyr att folk bryr sig har kanske att göra med att jag var överbeskyddad hela min uppväxt.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.