Hem > Forum > Relationer > Mörkt

Mörkt

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Har fått en sån där hemskt stark ångest innan jag vaknar på morgonen. Ungefär en timme innan det är dags att stiga upp så känner jag av hur min kropp laddat upp för starka vibbar av oro, sådär som ångest efter man druckit alkohol kan kännas. Eller vargtimmen mitt i natten när jag gjort något dumt och som man ångrar. Nu vet jag ganska precis varför jag har ångest och varför jag mår på det här sättet. Det har sina förklaringar. Ändå hinner jag stundom glömma bort hur ”systemet funkar”. Mycket oro/smärta= Ångest.

    Det har varit så mycket senaste året och det är en hel del kvar som jag har framför mig och som känns outhärdligt. Och så är det också den där väckarklockan om att jag ”ingenting har”, typ. Att jag liksom inte uppnått ett skit i mitt liv känns det som. Och det känns så surrealistiskt att inte ha tagit mig ur det här fängelset/röran ännu. Det är som en levande mardröm ibland. Försöker påminna mig om att jag tydligen connectar jättebra med mina syskonbarn och kompisars barn. En liten styrka iaf i mitt patetiska liv. Det fattar jag dock inte riktigt, hur det går till. Samtidigt blir jag påmind om att jag inte har några egna. Och lär väl inte få heller. Så jag känner sorg över det också. Jag kommer aldrig bli mamma så det spelar ingen roll hur många ungar som springer efter mig. Jag kommer alltid stå utanför.

    Blickade ut över havet tidigare idag när jag var ute och cyklade och har börjat märka att när jag tittar på saker så tycker jag det känns overkligt att jag inte har det. Overkligt att jag inte har skapat en egen familj – när jag ser par med barnvagn. Overkligt att jag inte bor i en lägenhet som jag tycker om (när jag rör mig runt i områden). Overkligt att jag inte har en pojkvän/flickvän. Ingen hund (när jag ser söta hundar). Knappt några kompisar jag umgås med ofta osv.

    Jag har alltså delvis så svårt att ta in min tillvaro, samtidigt som jag har en precis likadan tillvaro som för typ 10 år sedan. Och det är säkert där skon klämmer. Det känns så orimligt att inte ha tagit sig ur den här situationen oavsett åren som har passerat och när jag kämpat för exakt det. Det ger mig självmordstankar. Den insikten och bristande framtidstron. Jag kommer liksom aldrig ur den här skiten.

    En kompis har även påtalat att jag är bortom räddning. Inte ens psykologer orkar med mig säger han. Tyvärr har den oerhört varma kommentaren landat i min själ. Jag börjar tro honom.

    Imorgon ska jag iaf träffa en psykolog för EMDR. Hoppas hon tycker om mig. Jag gör det då, inte.

    Styrka till dig! Hoppas det gick bra hos psykologen!

    Trådstartaren

    Stort tack, Pink Myhoki, för den fina kommentaren <3

    Har faktiskt gått bra hos psykologen. Och hon har heller inte mycket till övers för min kompis som menade att jag var bortom räddning. Ser att det är en månad sedan jag skrev tråden och mår inte alls sådär längre. Det är mycket tack vare psykologen. Och också att jag dumpade den där kompisen. Och lite annat också.

    Har bestämt mig också för att börja dejta. Det säger jag ”jämt” men tror kanske att jag menar allvar nu.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.