I 10 år har jag vetat att jag aldrig kommer vara tillräcklig. I 10 år har jag sagt till mig själv att det inte är värt att leta eller hittas, för jag förstör ändå alla chanser…genom att bara vara den jag är.
Jag är tjejen som alla killar har tyckt duger till sex men inget mer, pga att jag är den jag är. Och jag har nöjt mig med det, hellre lite än inget alls. Hellre duga till något än inget alls. Hellre falsk närhet än ingen alls. För strax över sju månader sedan träffade jag en kille som fick mig att känna att jag kanske visst kan duga, jag kanske visst kan vara tillräcklig, jag kanske visst går att älska. Vi har aldrig haft en stämpel under dom här månaderna, av olika själv under olika tider antar jag. Men jag har inte brytt mig om det, för han har varit allt jag har kunnat önska i en partner och vad är ens stämpel? Vi har det bra när vi är med varandra, vi får varandra att må bättre. Vi vet vad vi har, det är det viktiga. Trodde jag…
För en och en halv vecka sedan började vi prata mer om djupet av vår relation och jag blev mer och mer osäker på mig själv, på honom, på situationen, på livet. Från och med igår (med tanke på att klockan är över midnatt) så ska vi varken ses eller prata på “ett tag”, för han behöver tid att fundera över om han vill gå framåt i den här relationen, eller om han vill avsluta den. Boom! Explosion! Livets hårdaste käftsmäll, den slog mig så hårt att jag hamnade sju månader tillbaka i huvudet.
Jag duger inte, jag är inte tillräcklig och kommer aldrig vara. Vem fan vill vara med en certifierat galen människa med ett CV långt som en roman och ett förflutet med självdestruktivitet av så många former? Ingen.
Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av en förlust till, speciellt inte den här. Han är den enda som har behandlat mig väl dom senaste nio åren, jag vet inte om jag klarar av att fortsätta kämpa om jag förlorar honom.
Jag ser mina föredetta vänner gifta sig, bilda familj och leva lyckliga liv. Jag står vid sidan av och ser det jag vet att jag aldrig kommer vara en del av. Jag är 29 år, jag har aldrig haft ett lyckligt liv, jag har knappt haft lyckliga stunder. Jag vet inte om jag orkar kämpa för ett liv i ensamhet, i självförakt, i sådant intensivt djävla självförakt.
Det här är min första inloggning, mitt första inlägg, kanske mitt sista hopp. Jag vet inte. Om någon läste, tack.
