Hur får man sin familj och sina vänner att födstå hur dåligt man mår? De tror inte att jag mår så dåligt som jag säger. I deras ögon har jag ett helt perfekt liv och är bara ute och roar mig jämt. De tycker inte jag har något att klaga på. Men så fantastiskt liv har jag verkligen inte.
Jag vaknar upp varje morgon men önskar oftast att jag inte hade gjort det utan dött i sömnen istället. Tar mig alltid lika lång tid att gå upp ur sängen då jag inte känner att det är någon mening. Så fort jag ätit frukost så krampar min mage (ibs) och så får jag springa på toa så som jag får göra efter nästan varje måltid i perioder. Vad gör jag sen då? Då vill jag egentligen bara gå och lägga mig igen för då är min energi slut för dagen. Att ta sig utanför dörren ensam är inte att tänka på. Jag är rädd för människorna utanför. Deras blickar fastnar alltid på mig och jag känner mig utstirrad och dömd. Så jag håller mig hemma i lägenheten om dagarna. Har inget jobb att gå till sen 2 år tillbaka. Kommer aldrig kunna arbeta igen. Har knappt några vänner kvar och de som finns kvar ”hinner” eller kan knappt träffa mig längre. Jag är iaf inte så prioriterad i deras liv. Går hemma i emsamhet och väntar på att min sambo ska komma hem. Tusen negativa tankar kommer och går. Alla självmordstankar gör mig galen! Jag vill bara försvinna bort och någon gång varje dag så får jag en panikångestattack. Det kan vara för minsta lilla och sen är jag helt söndergråten. Huvudet gör fruktansvärt ont och det känns som att mitt hjärta ska explodera! Tror varje gång att jag ska bli galen.
Inte så perfekt liv va? Hur kan de ens säga så?! Så fort jag öppnar upp mig för dem, speciellt min familj så får jag bara höra att jag måste sluta upp att bli så ledsen för allt, att jag inte borde prioritera mina vänner och mig själv framför tex jobb utan att jobb är viktigast här i livet. Blir oftast jämförd med hur deras och många andras vardag ser ut och de tycker absolut inte det är konstigt att man är trött efter en dag för det är alla. Men vad de inte förstår är att jag är trött pga att jag ständigt lever med ångest och depression! Och hur mkt jag än försöker förklara så vill de inte förstå. I deras ögon är jag så misslyckad.
Jag känner mig så oönskad och missförstådd av alla!