Missförstådd.

Hur får man sin familj och sina vänner att födstå hur dåligt man mår? De tror inte att jag mår så dåligt som jag säger. I deras ögon har jag ett helt perfekt liv och är bara ute och roar mig jämt. De tycker inte jag har något att klaga på. Men så fantastiskt liv har jag verkligen inte.

Jag vaknar upp varje morgon men önskar oftast att jag inte hade gjort det utan dött i sömnen istället. Tar mig alltid lika lång tid att gå upp ur sängen då jag inte känner att det är någon mening. Så fort jag ätit frukost så krampar min mage (ibs) och så får jag springa på toa så som jag får göra efter nästan varje måltid i perioder. Vad gör jag sen då? Då vill jag egentligen bara gå och lägga mig igen för då är min energi slut för dagen. Att ta sig utanför dörren ensam är inte att tänka på. Jag är rädd för människorna utanför. Deras blickar fastnar alltid på mig och jag känner mig utstirrad och dömd. Så jag håller mig hemma i lägenheten om dagarna. Har inget jobb att gå till sen 2 år tillbaka. Kommer aldrig kunna arbeta igen. Har knappt några vänner kvar och de som finns kvar ”hinner” eller kan knappt träffa mig längre. Jag är iaf inte så prioriterad i deras liv. Går hemma i emsamhet och väntar på att min sambo ska komma hem. Tusen negativa tankar kommer och går. Alla självmordstankar gör mig galen! Jag vill bara försvinna bort och någon gång varje dag så får jag en panikångestattack. Det kan vara för minsta lilla och sen är jag helt söndergråten. Huvudet gör fruktansvärt ont och det känns som att mitt hjärta ska explodera! Tror varje gång att jag ska bli galen.

Inte så perfekt liv va? Hur kan de ens säga så?! Så fort jag öppnar upp mig för dem, speciellt min familj så får jag bara höra att jag måste sluta upp att bli så ledsen för allt, att jag inte borde prioritera mina vänner och mig själv framför tex jobb utan att jobb är viktigast här i livet. Blir oftast jämförd med hur deras och många andras vardag ser ut och de tycker absolut inte det är konstigt att man är trött efter en dag för det är alla. Men vad de inte förstår är att jag är trött pga att jag ständigt lever med ångest och depression! Och hur mkt jag än försöker förklara så vill de inte förstå. I deras ögon är jag så misslyckad.

Jag känner mig så oönskad och missförstådd av alla!

Hej, jag önskar att jag inte kunde relatera till det du skriver 🙂

känns obekvämt bekant.

jag är 30 årig, ”lyckad” person..

i andras ögon är jag perfekt, i mina ögon är jag inget.

min resa började med IBS(inre nervositet) och tusentals parallella tankar(racing thoughts). Med konstiga dalar av humör. Dysfori eller eufori. I perioder, korta  Eller långa. Är ofta driven av entusiasm.

Mina intressen dikterar vad jag gör primärt. Mår bra när jag skriver, andra tycker det är jobbigt 🙂

Det svåraste jag gjort var att förklara för min familj att jag är ADHD, ASD i perioder. Men alltid Bipolär.  För mig är det lite hönan eller ägget. Egentligen har jag säkert bara adhd och bipolär. Men jäkligt intresse fokuserad och blyg introvert trots social. Logik är min synonym.

Det ända som dom köpte var symtomen, typ jag ville dö, jag mår dåligt, jag är ensam trots alla runt mig, ingen accepterar mig för den jag är. Men de förstod aldrig fören de förstod mina missbruk. Hur jag hanterar problemen. Diagnoserna var fundamentala, tills man har dem är man bara en lat eller bortskämd unge 🙂

jag ringde min mamma när de stod mellan exit och att avslöja allt jag någonsin gjort. Jag började med mina lösningar tidigt. Skamsen för dem också, för jag är smart. Ska inte göra dumma saker. Jag vet alla risker, spelar ingen roll. Jag gör astronomiskt dumma saker trots jag har väldigt hög IQ :>

det svåraste var att acceptera diagnoserna själv, och den tid det tog att få dem. Men efter jag gick in i väggen så var det rätt uppenbart vad jag led av.

Idag mår jag bra, trots dipparna som kommer ibland. För i min tunnel kan jag alltid se ljuset 🙂

Edit: när jag mår som sämst kommer panikångesten, tappar allt under dessa, tom drömmar och verkligheten möts här 🙂