Minsta antydan till flirt från nån gör att min fru blir ledsen

Jag fick jag ett meddelande på Messenger från en gammal Folkhögskolekamrat. Hon frågade om jag visste en grej om något datorrelaterat och jag svarade kort och snabbt nej.

Ok, sa hon, och tackade för hjälpen och skickade ett hjärta som avslutning.

Senare råkade jag ta upp den här konversationen när jag skulle kolla upp en annan grej och jag märker hon glömt på min skärm som hon alltid gör och ur ögonvrån ser jag hur det svartnar i ögonen på min fru och hon går ut ur rummet utan att säga något.

Det går inte in att jag inte är intresserad av nån annan hur många gånger jag än säger det. Men jag är en social person (och nej jag flirtar inte med andra) och hon är inte det. Och det tycker hon är skitkonstigt.

Och nu kommer jag att ha två dagar där jag måste passa mig för allt jag säger för att hon inte ska sjunka ner i ångesthålet eller att vi ska börja bråka igen. Och då hittar hon ännu fler saker att lägga på mig.

Jag orkar inte. De här bråken måste få ett slut snart. Så jävla trött på inbillningar och att hon blir deprimerad. För allt går ut över mig. Jag älskar henne så mycket men jag orkar inte med de här episoderna längre.

*glor på min skärm

Vilken jobbig situation, för er båda. Ångest är ju inte inget att leka med, men är ju ofta en signal på att något inte stämmer och behöver en förändring. Den här misstänksamheten är ju förödande och gör ju att man mer glider isär än att man närmar sig varandra. Svartsjuka är ju inget tecken på kärlek utan handlar i grund och botten om en ”äganderätt”, samt att det är rädsla som framkallar den oron och huvudorsaken är lågt självförtroende, som är något man måste jobba med. Svårt att få en stadig relation om det inte finns någon tillit. Kan du försöka prata och hjälpa din partner att förstå att tillit är väldigt viktigt i ett förhållande? Även om man är olika som personer och har olika behov så måste man ibland gå halva vägen var och försöka hitta lösningar, om man ska lyckas hålla ihop. Det innebär inte att man ska behöva förändra sig som person, men att man måste respektera varandra. Kan nog vara svårare för den personen som inte är så social att förstå den som har det behovet och kan nog därmed misstolkas många gånger. Allrahelst om man dessutom har lågt självförtroende. Men det är ju inget man kan få genom en annan person, utan något man måste bygga upp själv. Fast fullt möjligt om viljan finns.

[Yellow Bojoto]

Antingen bokar ni in tider hos en terapeut.
Så ni har en tredje part med som ser till att ni får uttrycka er i lugn och ro och en och en. Samt att ni då även tvingas att lyssna in vad den andre faktiskt säger.

Eller så kan du tex. säga till din partner att ni behöver reda ut några faktorer i er relation med hjälp av dessa frågor nedan då du personligen ej mår bra som det är nu. Samt att du upplever att din partner även mår dåligt.

-Älskar jag dig?

-Vill jag leva med dig?

-Litar jag på dig?

-Är jag osäker på dig?

-Är jag avundsjuk på dig? Missunnar jag dig något?

-Är jag svartsjuk på dig? Finns det grund för eventuell svartsjuka?

-Vill jag reda ur frågetecken och lösa problem tillsammans med dig?

Osv.

Jag personligen tror det är svårt att börja samtala i du och jag sortering om båda ej är inne på det.

Tror även det krävs mycket av båda för att ha modet att mötas i ett direkt/kärleksfullt/innerligt/sant samtal.

Tror ofta att man ej är på samma nivå. Andra faktorer härjar loss i oss och påverkar då vi ej kan ”mötas”.

Tror därför att man med hjälp av en tredje part kan komma en bit.

Det kräver dock fortfarande ett samtal får båda är direkta/kärleksfulla/innerliga/Sanna mot sig själva och gentemot den andra.

Har ni provat något av detta?

Blir du inte väldigt arg att bli sedd som en person som skulle flirta med andra? Det i sig är ju ganska förolämpande att påstå. Om jag vore dig hade jag nog struntat i min parters ångesthål och istället blivit rejält sur över dessa förnedrande påhopp. Det är ju väldigt fräckt av henne att tro detta, tänker jag. Personligen som sagt hade jag aldrig i mitt liv gått med på det. Jag hade nog sagt något i stil med: Om du tror att jag är kapabel till att flörta med vem som helst när jag är i en relation med dig, då känner du verkligen inte mig, och det, är djupt problematiskt i våran relation.

[Olive Hufuvi]

En annan fundering, jag tänkte på formuleringen: “det går inte in att jag inte är intresserad av nån annan hur många gånger jag än säger det”.

Hur blir dessa diskussioner undrar jag? Hätska? Ledsna? Leder till tystnad och blockering? Det handlar ju också om HUR man kommunicerar och säger saker tänker jag. Det är olika delar i det; vad det gör med mig, dig men också med oss.

På djupet måste det handla om osäkerhet hos din fru, att hon känner att du söker dig bort från henne, kanske om kontroll med. Men till syvende och sist måste ni hitta ett sätt att förhålla er i det så det  destruktiva inte tar över. Och kanske måste även du ställa dig frågan om du kan göra något annorlunda för att lugna henne i dessa situationer.