Hem > Forum > Relationer > Min pojkvän gör mig förvirrad och orolig

Min pojkvän gör mig förvirrad och orolig

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • OBS! Långt inlägg på grund av många tankar och lång historia. Tacksam för tips, hjälp, stöd och råd.

    Jag är en 25-årig, snart 26-årig kvinna. Min pojkvän är 26 år. Förra helgen firade vi en månad tillsammans. Vi lärde känna varandra i oktober förra året i samband med att vi skrev ett gemensamt arbete eftersom vi läser samma program på universitetet. Innan dess hade vi knappt sagt ett ord till varandra, dels är både han och jag åt det introverta hållet, dels hade vi mest distansundervisning på grund av Covid-19.

    Vi har samma intressen och värderingar i mångt och mycket. Vi har läst när-relaterade ämnen på universitetet, vi spelar båda samma musikinstrument (han har dock hållit på betydligt längre än jag, är med i ett band). Vi har spelat en del tillsammans när jag varit hemma hos honom. Vi bor inte i samma stad, jag bor en timme bort. Jag bor fortfarande i mitt familjehem så han har inte hunnit besöka mig än, eller träffat min förälder. Sedan vi blev tillsammans i början av februari har vi umgåtts varje helg. Vi har hunnit med att åka på två resor till två olika platser i Sverige (studieresor). Vi skriver nämligen vårt examensarbete tillsammans (detta var något vi bestämde oss för innan vi blev ett par, han frågade mig om jag ville skriva med honom). Examen sker i juni.

    Under hela vårt förhållande har han varit hur fin som helst mot mig när vi umgås i verkligheten. När vi chattar är han lite mer opersonlig, men har blivit bättre, åtminstone fram tills för någon dag sedan.

    Vi pussas och kramas och gosar. Jag har sovit över hos honom en hel del. Vi har lagat mat tillsammans, ätit ute. Spelat dator och tv-spel. Sett på film. Gått på ett och annat evenemang. Sådant som par gör. Vi har sagt att vi älskar varandra. Pratat om att vi vill flytta ihop, visualiserat en framtid ihop. Dock har vi inte pratat om äktenskap eller att skaffa barn än, men han är öppen för att skaffa barn eftersom han vid ett tillfälle sade ”om man själv skaffar barn en dag”. När vi inte träffats i verkligheten har vi haft många möten via zoom eftersom vi skriver uppsats tillsammans och det kräver att vi sitter tillsammans och diskuterar och skriver gemensamt. Vi har inte heller haft sex, men vi har varit intima på andra sätt, t.ex. duschat tillsammans för första gången för mindre än en vecka sedan. Jag är hans första flickvän och jag är den första han någonsin kysst.

    Han är katolik, han och hans familj konverterade när han var barn. Själv är jag medlem i protestantiska kyrkan, är döpt, men inte troende, utan ser mig själv som ateist. Vi har pratat om våra synsätt och vad vi tror på, men ingen av oss har sett något problem med att vi inte delar samma tro. Jag har varit tydlig med att han har sin tro, och jag har min, och att vi båda ska respektera varandras åsikter. Jag anser inte att skilda ideologier nödvändigtvis måste inverka negativt på ett förhållande. Att man kan få det att funka ändå, om man tycker om varandra och tror på förhållandet. Framför allt när vi i övrigt har liknande grundvärderingar. Detta har vi också diskuterat, och han är av samma åsikt (åtminstone har han sagt det).

    Jag har däremot läst på lite kring katolsk tro och är införstådd med vad det kan komma att innebära om vi t.ex. skaffar barn tillsammans. Det är en diskussion som behöver äga rum mellan oss förr eller senare, om vårt förhållande varar. Min pojkvän pratar aldrig om gud eller sin tro (vilket han kan göra om han vill, jag lyssnar och vill finnas för honom oavsett vad). Vi har inte pratat så mycket om religion i allmänhet för övrigt. Trots att jag är ateist, så är jag öppensinnad och nyfiken, och skulle inte ha något emot att följa med på någon mässa om han skulle vilja det någon gång. Tycker om att gå in i kyrkor och titta, inte minst då de ofta har en intressant arkitektur och historia. Han har vid olika tillfällen berättat lite om sin tro, t.ex. att han är konfirmerad. Nyligen började han sjunga i sin församlings kör igen, de har haft uppehåll en längre tid till följd av pandemin.

    Återigen, vi har båda liknande studiebakgrund, och ska snart ta examen tillsammans inom samma ämne. När vi tagit examen kan han inte bo kvar i sin studentlägenhet längre, därför måste han flytta tillbaka till sin hemstad, ca 4 timmar härifrån. Vi kommer alltså båda att bo och jobba på olika håll i sommar. Han kommer jobba på samma ställe som han sommarjobbat de senaste somrarna. Samma gäller för mig, men jag kommer att stanna kvar i det länet vi båda befinner oss i nu, och har inte ekonomisk möjlighet att flytta i nuläget.

    Min pojkvän däremot har kunnat spara och sluppit att ta studielån, vilket gör att han har det ekonomiskt stabilt. Jag har det knapert för tillfället, och han vet om det, men har sagt att han vill hjälpa mig, och att han tycker det är bra att känna till min situation om vi en dag ska bo tillsammans (vill understryka att jag inte har bett om hans hjälp, jag har tvärtom sagt att mina bördor inte ska vara hans bördor, men han vill finnas där för mig och vara ett stöd).

    Eftersom vi pratat så mycket om att vi vill bo tillsammans och vara med varandra blir jag orolig och ledsen när jag tänker på att vi kommer att ha ett distansförhållande. I synnerhet då jag vet att han egentligen har råd att hyra en lägenhet närmre mig. Likaså skulle han kunna se sig om efter jobb i dessa trakter, vilket han inte ens har tänkt på eller försökt göra. Om han inte hittar en lägenhet här, så är han välkommen att bo med mig i mitt föräldrahem tills vidare (det är jag och min förälder i ett större radhus, så ingen trängsel).

    Han har sagt att han tar seriöst på vårt förhållande. Kallat mig för sin drömtjej. I princip satt mig på piedestal (vilket jag sagt att han ska försöka att inte göra eftersom jag trots allt är människa och inte är felfri). Han har också sagt att han inte skulle sagt alla fina saker han sagt om han inte menade det.

    I mina ögon är han min drömman. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna hitta någon som når upp till hans nivå. Jag tänker på honom hela tiden (vilket jag givetvis är medveten om är ohälsosamt i längden, lika väl som att jag tenderar att vara mycket självuppoffrande som person).

    När jag oroar mig för hur vår relation ska fungera i sommar, och uttrycker mina farhågor, så verkar han antingen likgiltig eller så säger han bara att det kommer att lösa sig, att vi fixar det på något sätt.

    Jag har sagt till honom att jag inte vill stå i vägen för hans drömmar eller planer. Jag vill inte att han ska känna sig kvävd, eller att jag är klängig. Samtidigt har vi ju pratat mycket om en gemensam framtid, att vi kan tänka oss att jobba på samma arbetsplats och bo ihop osv. Även om vi pratat om detta många gånger, tycks han ändå vara beredd att ta första, bästa jobb han blir erbjuden, även om det innebär att vi kommer bo långt ifrån varandra.

    Nu till varför jag skriver detta inlägget. Vi kom nyligen hem från en av våra två studieresor. Under resan gick att bra, vi bodde hos min kusin, hans sambo och deras två barn. Bland annat en kväll träffade vi hans gamla kompisar/kursare som han inte träffat på flera år. Det blev lite mycket vin, han blev överförfriskad (fyllan inkluderade spyor), varpå jag fick ta oss båda hem på tunnelbanan. Det var första gången han någonsin blivit så full sade han i efterhand. Trots att detta inträffade, var kvällen i övrigt mycket trevlig. Varför jag nämner detta är för att jag vill poängtera hur mycket jag bryr mig om honom. Jag vill att han känner sig bekväm med mig. Skulle aldrig vilja såra honom medvetet. Vill finnas där för honom. Han har sagt att han aldrig träffat någon annan som han känner sig så trygg med som han gör med mig.

    När vi kom hem från den resan sov jag över hos honom i hans lägenhet. Vi myste och gosade och sedan duschade vi tillsammans. Allt var bra mellan oss (jag märkte dock att han blev tagen av upplevelsen, även om vi båda är nya inför detta att vara naken inför någon annan, ingen av oss har haft vår sexdebut än). Dagen efter hade vi föreläsning. Sedan åt vi lunch tillsammans. Strosade runt på stan. Gick sedan hem till honom och pluggade lite, gosade. Därefter skulle jag åka tillbaka hem. Han följde mig till stationen, bar min ena väska. Han väntade med mig tills bussen kom. Vi kramades och pussades och sade hejdå. Jag sade att jag älskar honom, han sade att han älskar mig tillbaka. Sedan skiljdes vi åt.

    På kvällen hörde han inte av sig till mig och frågade om jag kommit hem säkert. Han vet att jag har en bit att gå från stationen hem till mig. Jag brukar alltid säga till honom att han ska skriva när han är hemma igen, så att jag vet att han är trygg och har det bra. Jag visste dock att han hade tvättid samma kväll, så jag tänkte att han kanske var upptagen och inte tänkte på/hann eller orkade skriva. Vi har ju trots allt umgåtts intensivt de senaste veckorna, och det kan vara bra med att ge varandra space.

    Han hörde inte av sig under hela nästa dag heller, förrän sent på kvällen (jag visste att han hade rep med bandet någon gång under dagen, så jag ville inte störa honom). Enda anledningen till att han hörde av sig var för att vi kommit överens om att ha ett zoom-möte nästa dag för att arbeta tillsammans på uppsatsen. Han frågade inte hur det var med mig, skickade inga emojis eller hjärtan. Detta är däremot inget nytt, jag har påpekat det för honom (och han behöver inte uttrycka sig genom emojis eller hjärtan, men det hade inte skadat om han frågat hur jag mår).

    När vi sågs på zoom nästa dag var han väldigt trött och hängig. Satt och gäspade högt, verkade allmänt ointresserad. Jag får ta initiativet till vad som behövs göras i vårt arbete. Han kommer inte med förslag eller anstränger sig, det är jag som drar tyngsta lasset. Han svarar när jag pratar med honom, och han skriver till viss del också, men jag känner inte att han är *där* mentalt. Jag upplever att jag är den som ser till att uppsatsen blir skriven. När jag frågade om han var trött sade han att han sovit dåligt, att hans hjärna bråkar med honom, och att han saknar mig. Jag ställer frågor till honom, t.ex. hur det gick med band-repet, hur det gick med tvätten.

    Han frågar inte mig spontant, utan kan ibland fråga mig tillbaka, om jag ställer en fråga först. Vid ett tillfälle tog han med sig datorn och lade sig på sin säng för att han blev trött av att solen lyste in på hans ansikte. Jag sade då att det såg mysigt ut och att jag önskade att jag kunde joina honom, varpå han då endast yttrade ett ljud som kan liknas vid en ledsen hundvalp. Han kunde t.ex. ha sagt något flirtigt tillbaka (återigen vill jag inte upplevas som klängig, men han är ju ändå min pojkvän, och vi har brukat flirta med varandra förut).

    I fredags var han lite piggare, vi flirtade genom att göra grimaser (höja på ögonbrynen). Det var emellertid samma visa med arbetet, jag är den som diskuterar, resonerar och ser till att saker blir gjorda. Jag tror dessvärre att jag gjort honom allt för bekväm och nu förlitar han sig på att jag fixar saker. Något jag upplevde både i torsdags och i fredags var att han verkade annorlunda i beteendet. Verkade mer allvarlig, disträ, distanserad, även om vi skojade lite med varandra, så fick jag en oroskänsla i magen. Kan ju inte återge våra konversationer här, men jag känner väl att jag är den som anstränger mig mest med både uppsatsen. Plötsligt känner jag mig också som den som är mest emotionellt engagerad i vårt förhållande också.

    Jag borde tillägga att hans beteende fått mig att må otroligt dåligt. Känner mig tom inuti, sjuk. Har gråtit väldigt mycket. Jag anser att man inte ska behöva känna sig så osäker eller tvivla på den andres känslor om man sagt att man älskar varandra och verkligen vill vara med varandra. Men sättet han har betett sig på sedan jag åkte hem från honom i veckan som gick har fått mig att börja oroa mig för att han inte vill vara med mig längre. Det gör ont i varje atom i mig att tänka så.

    Vi hade bestämt att jag skulle åka in till honom idag (söndag). Igår kväll (lördag) hörde han av sig, efter att vi varken hade setts eller hörts av sedan i fredags (vid lunchtid). Då plötsligt skrev han att han verkade ha blivit förkyld och att det fanns en risk att vi kunde behöva ställa in vår träff en eller ett par dagar. Återigen, inget hjärta, inget ”älskling” eller någon form av bekräftelse från hans sida, bara en gråtande emoji. Jag svarade att jag saknar honom och längtar efter att ses <3, men att jag också kände mig lite krasslig (vilket jag gjorde). Han svarade då att han också saknar mig (endast utropstecken, inget hjärta tillbaka), och att vi förhoppningsvis kände oss friska nästa dag. Jag svarade inte.

    Idag (söndag) väntade jag på att han skulle höra av sig till mig på morgonen eller förmiddagen. Väntade fram till 11-tiden, då jag till slut skickade till honom. Fram tills dess hade jag väntat på att han skulle skriva, då jag ville ge honom möjligheten att skriva till mig först om hur han mådde och hur det skulle bli med vår träff. Jag behövde dock veta så snart som möjligt eftersom jag behövde packa och det dessutom tar en timme för mig att åka till hans stad. (Blev väldigt ledsen över att han inte skickade något till mig, eftersom jag då upplever att han inte respekterar min tid, utan verkar tycka det är ok att jag bara ska gå och vänta på att han hör av sig). Jag valde då att skriva till honom först. Skrev att jag inte mådde bra och att vi fick skjuta upp vår träff, men att jag hoppades att han mår bättre. Att ställa in var riktigt jobbigt, och inget jag egentligen ville göra, men det känns som det var nödvändigt eftersom han verkar ta mig för givet.

    Direkt när jag skickade meddelandet öppnade han det, läste det, och sedan tog det ganska lång tid innan han svarade. Under hela tiden var han online på messenger. Sedan fick jag ett kort svar tillbaka. Att han mådde ungefär som dagen innan, och att det var synd att jag mår sämre, och att jag skulle krya på mig.

    I mina ögon var hans meddelande väldigt opersonligt. Han verkade inte ens besviken över att inte få träffa mig. Återigen, inget hjärta. Han har inte hört av sig på hela dagen och frågat hur jag mår. Jag har gråtit mängder hela helgen. Har tack och lov min förälder att prata ut med. Men allt känns nattsvart, har tänkt att han ställde in våra planer i helgen för att han försöker distansera sig från mig och vill göra slut. Plötsligt. Från ingenstans. Han har ju inte sagt det, men när man väl börjar tänka i de banorna är det svårt att sluta negativt.

    Nu vet jag inte när vi ses nästa gång. Om det ens blir någon nästa gång. Imorgon ska vi sitta på varsitt håll och transkribera en intervju, då lär vi inte höras. På tisdag är det föreläsning igen, då vet jag inte om han ens tänker dyka upp. Hör jag inget från honom så tänker inte jag dyka upp iallafall.

    Nästa helg fyller jag år (han verkar ibland glömma bort detta, trots att jag firade hans födelsedag), och då har vi planerat att jag ska komma till honom på lördag kväll, men nu är jag rädd att han ska ställa in den träffen också. Oroar mig för att han inte alls vill träffa mig mer, att han är trött på mig, att han kanske börjat tänka att vårt förhållande inte kommer att funka på grund av jobb eller hans tro. Försöker tänka tillbaka om jag sagt eller gjort någonting fel. Tänker alla katastroftankar som finns. Jag har redan börjat förbereda mig inför att vårt förhållande snart tar slut, och detta på mindre än en vecka. När jag förra helgen upplevde att vi hade det hur bra som helst, och jag kände mig glad och lycklig med honom.

    Kan inte fatta att jag känner såhär. Känner mig ynklig och patetisk, eftersom jag innan jag gick in i detta förhållandet lovat mig själv att inte bli beroende eller för emotionellt engagerad, eftersom det ofta slutar med att man blir sårad och besviken.

    Jag skulle bara vilja berätta för honom exakt hur jag känner. Hur dåligt jag mår och har mått över att han inte skickar spontana meddelanden till mig, typ ”saknar dig <3”, ”tänker på dig <3”, ”Hur mår du?”. Mina rädslor för att han tröttnat på mig, på oss. Vill ena stunden blottlägga mig själv helt inför honom. Lägga alla korten på bordet. Få honom att kommunicera. Få honom att säga hur han känner. Varför han verkar så ”off”. På samma gång känns det som att jag förstorar upp allt, men jag har blivit sviken så många gånger i livet. Har ingen att vända mig till. Har min förälder som alltid finns där, men för övrigt har jag en otroligt liten bekantskapskrets, och ingen av dem jag umgås med känner jag att jag kan vända mig till gällande detta.

    Han har som sagt alltid, så länge vi känt varandra, varit ganska opersonlig på chatten, men när vi pratat face 2 face över zoom har han varit mer gosig, flirtig, sagt spontana gulliga saker osv.

    Mina egna tankar kring situationen är att jag ska ta ett steg tillbaka. Inte låta honom ta mig förgivet, varken i vår relation eller när det kommer till vårt gemensamma arbete. Tänker att det kan vara bra för vårt förhållande att inte träffas på ett tag, samtidigt som jag inget hellre vill än att bara vara med min pojkvän, för jag saknar honom så att det gör ont, men blir också otroligt ledsen när jag tänker på honom. Står knappt ut just nu med alla oroskänslor. Vill krypa ut ur mitt skinn, vara någon annan. Orkar och kan knappt tänka på hur livet blir utan honom. När jag äntligen hittar en man som han, som har så många goda sidor, varför kan det inte bara få vara härligt och underbart!?

    Vet inte om jag kommer att få svar på mitt inlägg. Oavsett var det skönt att skriva av sig. Om någon orkar läsa igenom min text, skriv gärna dina tankar kring min situation. Hur ska jag handskas med detta? Hur ska jag tänka? Vad kan/borde jag göra?

    Ja, usch sånt här är aldrig lätt. Nu har ju en dryg vecka gått sedan du skrev detta och ditt inlägg är kanske ett minne blott, men om problematiken som du beskriver kvarstår så kommer mitt svar här:

    Du låter som en driven och klok person med behov av mycket romantik och närhet/gos i ditt liv, (hehe ”who doesn’t” XD ). Det låter som om du är uppmärksam på alla viktiga romantiska detaljer, detaljer som dessvärre verkar avtagit. Hmm, jag tror du har väldigt rätt i det att han tar dig förgivet. Frågan är vad anledningen kan vara. Det första konkreta rådet jag har är att när du noterar att du drar det tunga lasset, var inte rädd att uttrycka det på ett tydligt och varmt sätt till honom. Att kunna tala klarspråk med varandra är A och O när det handlar om att upprätthålla långvariga relationer.

    Jag är ihop med en kille som är så mycket vassare än mig när det handlar om romantik, och eftersom att jag är en tråkmört så måste min kille påminna mig ibland om att vara romantisk tillbaka genom en oskyldig ”skriv nåt gulligt”. Då gör jag verkligen en ansträngning att nå upp till hans nivå. Jag tror helt enkelt att människor funkar olika, det gäller att förstå på vilket sätt vi är olika och respektera det. Han måste anstränga sig mer, medans du kanske ska ge honom en mer klar bild av vad du behöver ibland.

    Oavsett vad som händer är du stark, kärleken hittar alltid tillbaka <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.