Hem > Forum > Relationer > Min killes bror drog kniv.. mm

Min killes bror drog kniv.. mm

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Varnar för en väldigt rörig text.

    jag lever i en relation, som har varit mycket upp och ner. Efter mycket ner så ledde det hela iaf tillslut till att jag, efter en trip till psyket, satte min kille i häktet. han hade inte betett sig ok mot mig. Jag var ju så dum och kär, blind inför verkligheten, att jag drog tillbaka anmälan och tog tillbaka allt jag sagt. Det jag sagt var bl.a att han slagit mig en,två,tre – några gånger då han blivit irriterad, att han legat med mig fastän jag sagt bestämt nej mer än tio gånger, på rad dessutom, att han var svartsjuk och gärna såg att jag var hemma för att då visste han ju vart jag var, och när jag väl gick till, då, skolan så var han bara tjurig när jag kom hem. Så då stannade jag hellre hemma, såklart. Han hade även en tendens att bitas och nypas. Otrogen har han varit med. Lagt dumma kommentarer osv. Bett mig rensa min telefon och mina kontakter. Raderat bilder på mig och min fd när jag legat och sovit. Bland annat. Han har dock aldrig varit obehaglig eller våldsam.

    Jag lever fortfarande med denna man och vi har nu barn ihop, vilket är jättejobbigt för mig, jag har förlåtit min kille, det var länge sen och han är förändrad nu så det är inte det, även fast det är jobbigt att tänka tillbaka på ibland. Utan det är grejen att jag fullkomligt avskyr hans familj. Dom tror ju förstås att jag hittat på allt jag sagt på psyket och att jag bestämmer över och begränsar min kille pga mitt mående hit och dit. Hans bror är dessutom en riktig skit. Han har inte bara hällt öl över mig vid ett tillfälle – efter att jag backat honom när hans tjej satt i knäet på en annan kille, jag hade ju tydligen gjort henne ledsen och förtjänade därför en öl över mig. han har också stulit min dator, rensat den och ”gjort” den till sin, blivit konfronterad av mig gällande detta vilket resulterade i att jag fick ex antal glåpord slängda mot mig, jag var slampa, pissluder, en jävla idiot som mår dåligt psykiskt och att vi båda (jag och min kille) är patetiska osv. Han och min kille bråkade och slogs den kvällen. Han slängde ett halsband på mig vid samma tillfälle, kastade in min hund i en byrå då han råkat komma emellan deras slagsmål, och sen kommit ut och riktat en kniv emot både mig och min kille. Han var fullt nykter när detta hände. ( Han dricker en hel del också när han väl dricker, överdrivna mängder liksom och brukar även droger då och då. )

    Inte en endaste jävel från min killes familj frågade mig hur jag mådde efter detta, ingen krävde en ursäkt å mina vägnar. Ingen hörde sv sig eller sa ett knyst. Hans mamma sa även till min kille ang detta, att ”du får ju tänka på att han inte har någon respekt för henne efter hela grejen med häktet”. M a o så var hans beteende rättfärdigat, eller? För att jag, vadå, tagit tillbaka allt jag sagt för att få ut hennes son ur häktet? Och jag kunde bannemej inte kräva en ursäkt för att det skulle jag ändå aldrig få. Brorn ”är ju som han är”.

    En annan grej också, när jag redan håller på. Vi var hos en familjekompis, rättare sagt, min killes pappas kompis och grillade en sommarkväll. Min killes bror var där tillsammans med hans dåvarande tjej, som dessutom var, inte bara min killes före detta utan även en av tjejerna min kille var otrogen mot mig med. ( Inte undra på att det var svårt för mig liksom.. ) Iaf, hans pappa visste om att vi (jag,min kille, hans bror och hans tjej) hade svårt för varandra och antog väl att jag sa något om dom. Iaf, så hade jag viskat under middagen i min killes öra, nånting som överhuvudtaget inte hade med dom att göra och då hade hans pappa slagit mig i huvudet. Och det är något jag inte kan släppa heller. Även om det var längesen.

    Allt jag berättat nu hände för längesen, dock inte mer än två år tillbaka. Men sitter kvar i mig. Jag känner mig extremt otrygg när jag vistas runt hans familj, är med dom. Och vill inte ha det så. Känner mig tvungen att träffa dom, då mitt barn självklart ska få ha närvarande mor&farföräldrar i sitt liv. (Farbrorn kan dra åt helvete.) men jag vet inte vad jag ska göra. Har fått tankar på att skita i allt, att det hade varit lättare att bara sticka, försvinna. Inte behöva ha dessa människor i mitt liv. Så jävla jobbigt känns det faktiskt. Mår redan så skit psykiskt så klarar liksom inte allt detta med. Sen förstår min killes mamma inte psykisk ohälsa för FEM ÖRE, t.ex så har hon, när hon sett min killes självskador, bara blivit arg, sagt att det är trams, dumheter osv. Inte ens frågat hur han faktiskt mår. Hon har även vid ett tillfälle under ett bråk sagt till sin EGEN dotter : gå upp på rummet och skär dig istället. Elr något liknande. Hon skällde även ut mig 4 veckor efter förlossningen för något som inte ens var mitt fel/ansvar.

    Jag. Orkar. Inte. Mer. Helst av allt vill jag klippa alla band till dom. Men det kan jag inte. Känner mig så låst, så fast, med människor som får mig att må så dåligt. Får mig att känna mig så otrygg. Och jag har INGEN som förstår mig. Överhuvudtaget. -Dom beter sig bra majoriteten utav tiden man träffas, så därför är dom bra människor-typ.

    Hur ska jag göra med allt detta? Hur ska jag göra för att må bättre i deras närvaro om inte annat? 🙁

    t.om psykologer säger att de ska få träffa sitt barnbarn, dock utan mig isåfall men jag vill inte att min kille ska åka själv då jag överhuvudtaget inte litar på någon av dom, vill vara med ifall de träffas. Men vill heller inte behöva må skit.

    (vet inte om det är fel forum att skriva allt detta i men är desperat.) kan tillägga att jag inte behöver kommentarer om hur dumt det var av mig att skaffa barn med snubben, det vet jag redan men för det första så var det inte planerat, och för det andra så är det av graviditeten jag fått förmågan att kunde se detta i sin helhet, från ett annat perspektiv och se hur jävla sinnes det faktiskt är. Kunde inte det innan, medberoende eller något antar jag.

    Ge mig tips, råd , ställ frågor! Hjälp mig. Stötta mig. Går under snart. Vill fokusera på mitt barn men istället ligger fokus på allt runtomkring, bland annat faktumet att majoriteten utav släkten inte fått träffa sitt barnbarn än. (Två mån). Och att de snart kommer lacka ur på mig för det.

    Har skrivit om detta på familjeliv med. Ifall att någon kanske känner igen. Men där är folk så hetsiga så hoppas på bättre här!

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.