Min gräns

Just nu har jag så supermycket “social ångest” att jag nästan kräks. Jag reagerar fruktansvärt starkt när människor inte låter mig vara ifred när jag ber om det. Skräckslagen blir jag. Ibland mår jag så dåligt att jag ibland måste stänga av världen runt mig. Jag meddelar det men folk har ibland svårt att lyssna när det gäller mig. Jag har väl en jävla snällhetsgloria och försöker vara hjälpsam, och tydligen är det då så svårt att acceptera att jag faktiskt menar nej när jag säger det. En bekant (känner inte väl) i min närhet låter mig nu inte va trots att jag säger att jag har ångest. Hen vet att jag hanterar ångest genom att dra mig undan då och då. Ändå hör personen av sig och vill att JAG ska ställa upp och ta hand om hen. Jag har verkligen försökt förklara hur illa jag mår av sådana situationer, men det går bara förbi. Är inte första gången det händer heller. Blir skräckslagen (gamla PTSD-trauma) och dels så ledsen. Hur ska man våga släppa in folk sitt liv igen? Jag tror inte jag vill faktiskt

 

Stor kram till dig <3 Ja gud, förstår verkligen att du tar illa vid dig av det beteendet <3 Stackars dig. Det är både gränslöst och respektlöst att den bekanta där inte respekterar gränsen du satt utan fortsätter höra av sig. Är också ett supertydligt exempel på att det den säger då indirekt är att henoms behov som ska gå före? Förstår att du blir less och får social ångest!

Tack så mycket för ditt svar <3 Jag har i alla fall landat lite i känslan och gråtit så det känns lite bättre. Tack igen för bekräftelse och omtanke – det värmer!

 

Ikväll är jag lite ledsen. Känner mig nere pga att jag får sån brutal ångest när folk beter sig själviskt när jag säger ifrån. Vissa kan nog tycka det är otäckt om andra inte kan låta en vara, men jag får en sån panik att jag fryses till is. Hur ska man ens göra? Nån som vet hur man jobbar med sånt?