Hem > Forum > Relationer > Mår dåligt över att behöva vara själv.

Mår dåligt över att behöva vara själv.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trots att jag spenderat de senaste två åren att helt och hållet jobba igenom mina problem har jag ett stort kvar. Alla mina vänner har antingen sambo eller partner av något slag. Även fast jag mår jättebra av att umgås med mina vänner så blir jag alltid påminnd av min egen ensamhet när jag väl kommer hem.

    Att konstant behöva komma hem till en tom lägenhet är något jag efter snart 7 år blivit extremt trött på. Det påverkar också mitt mående. Bara så tidigt som idag blev jag tvungen att gå ifrån jobbet tidigare och gick sedan hem och satt i total tystnad i ca 20 min.

    Jag klarar snart inte av det här.

    Hej ❤️

    Har läst ditt inlägg säkert tio gånger för velat svara.

    Jag tänker på dig och tycker det låter så himla tungt att behöva vara ensam när kompisar och andra lever annorlunda. Skulle också verkligen önska att du slapp vara i den här ensamheten på fritiden och sju år är verkligen en superlång tid! Om det är någon tröst är jag också ensam mycket och varit det i många år.

    Stor, stor kram!!! ❤️

    Avatar

    Vet hur det känns. Den stora tomheten. Vad anser du själv hindrar dig från att hitta en partner? Med tanke på att du vill och alla dina vänner har lyckats. Du får gärna berätta mera om problem som du har kvar så kanske vi kan vara till större hjälp. Du är inte ensam och att du satsat två är helt fantastiskt. Bra jobbat.

    Trådstartaren

    Vet hur det känns. Den stora tomheten. Vad anser du själv hindrar dig från att hitta en partner? Med tanke på att du vill och alla dina vänner har lyckats. Du får gärna berätta mera om problem som du har kvar så kanske vi kan vara till större hjälp. Du är inte ensam och att du satsat två är helt fantastiskt. Bra jobbat.

    Jag vet ärligt talat inte varför jag inte kunnat hitta någon. Jag antar alltid bara att jag inte är ”bra nog” för de jag gillat genom åren. Mina vänner har lite annan bakgrund än mig, och en av de har haft förhållanden av och på i ganska många år.

    Det känns nästan som att alla andra lyckas med att hitta någon, men av någon anledning så går det inte lika bra för mig. Jag har försökt, men jag kanske har helt fel synpunkt på allt det här.

    Det blir nästan också som en skamgrej så fort jag gillat någon bara för att jag blivit retad över det tidigare, så det hjälper inte heller precis.

    Jag tycker det är skitsvårt att träffa någon! Visst finns det dem som vill ha mig, men det är mest skumma typer eller riktiga miffon.. Jag har inget ställe eller sammanhang där jag kan få chansen att lära känna någon.. Eller så tittar jag kanske på fel håll? Eller är för dömande och kräsen? Jag blir väldigt sällan intresserad av någon, det måste vara något speciellt med personer för att jag ska orka bry mig..! De jag velat ha på senare år har bara velat vara KK och inget mer.  Nätdejting är ju en kul hobby, men jag har bara träffat killar som ghostat, endast velat ligga, etc.. Haft kontakt med några som velat ses, men jag vet att intresse aldrig kommer att infinna sig hos mig, så har lagt ner tankar på att träffa dem.  Visst är det en hel del män som flörtar med mig, och jag flörtar med en del män.. men det blir liksom aldrig mer än så..! Hur får man en flört att utvecklas till något mer??  Kanske är jag för blyg, osäker och sluten? Kan det bero på det att jag har haft svårt att få pojkvänner?

    Sedan är det ju det där…att mitt hjärta ständigt varit upptaget redan, som gjort att jag har haft svårt att på djupet släppa in någon! När jag blivit kär har det hållit i sig i åratal, ända tills jag äntligen hittat nån annan som jag blivit kär i! (Har skrivit en tråd om just detta med kärlek som aldrig går över.)

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.