Hem > Forum > Relationer > Mående vs. uppväxt

Mående vs. uppväxt

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Jag tror det är så att traumatiserade personer (från uppväxten) i regel blir bra människor. Kännande, vill hjälpa andra, kan läsa av stämningar och lite av people-pleasers. Men jag tror inte att de flesta i regel mår bra. Så när föräldrar är så rädda för att sina barn ska ta skada av deras handlingar, ”hoppas det blir en människa av henom också”, tror jag det vore bättre om fokus vore: Hoppas hen – mår bra – som vuxen och i framtiden.

    Det är ju det svåra, tror jag – att få sina barn att i vuxen ålder inte utveckla depression eller må dåligt i största allmänhet efter uppväxten. Vi har alltså inga problem i regel, tror jag, att leva upp till att ”bli bra personer” övh, menar jag då lite kaxigt. Det är däremot svårt att skapa sig ett liv där man ”mår normalt”, alltså så som andra med bra barndom tenderar att göra.

    Det var en ny insikt som jag fått. Har varit livrädd för att själv vara ett riktigt rövhål och kämpat mig fördärvad att agera motsatsen. Nu inser jag ju att det handlade ju knappast om det. Det borde handlat om att få ett bra mående i stället. Något som då har blivit kraftigt försummat pga. det andra målet och rädslan. Tror också det finns, eller det är jag övertygad om, fördomar om att vi som haft dysfunktionella uppväxter gärna ses som problematiska och att vi skulle vara extra manipulativa att ha å göra med. Det är en sån fördumning att man häpnar. Jag tror det ofta kan vara tvärtom – vi är inte sällan just extra snälla och öppensinnade pga. smärtan vi tidigt har tvingats utsättas för – och inte vill föra vidare.

    Levde många år i förnekelse om hur min uppväxt var. Vägrade berätta om vad jag varit med om och försökte vara så perfekt som möjligt för att det inte skulle skina igenom. Som om bara den informationen automatiskt gjorde mig till en dålig person. Du har nog rätt.. många blir inte dåliga, men jag tror vi ser oss själva som dåliga ändå. Inte bra eller duktiga nog.

    Vi som levt under dysfunktionella förhållanden tänker annorlunda. Vi spenderar såå mycket tid på att tänka på saker som trygga personer inte skänker en tanke.. Önskar fler resonerade som du, att dessa människor fokuserade på att barnen skulle få må bra snarare än vara bra. Kanske där det gått så fel i våra egna tankar om oss själva också. Vi fick inte utrymmet att reflektera över vårt mående för vi var tvungna att skydda oss själva genom handling. Vi utvecklade aldrig hälsosamma känslor i kaoset.

    Sånt här går från generation till generation.. Ser mina syskon (nyktra och duktiga) behandla sina barn så som vi blev behandlade om än mildare.. För dom vet inte hur man gör annorlunda. De reflekterar inte över känslolivet hos barnen utan bara över hur dom beter sig och hur dom pratar. Som om missbruket vore den enda variabeln i dysfunktionaliteten.

    Trådstartaren

    Önskar fler resonerade som du, att dessa människor fokuserade på att barnen skulle få må bra snarare än vara bra. Kanske där det gått så fel i våra egna tankar om oss själva också. Vi fick inte utrymmet att reflektera över vårt mående för vi var tvungna att skydda oss själva genom handling. Vi utvecklade aldrig hälsosamma känslor i kaoset.

    Exakt. Det har inte funnits någon prioritering övh att man skulle må bra som individ. Det var väl det som var det stora mörka hålet i det dysfunktionella. Man kunde må hur dåligt som helst och ingen reagerade (förutom att bli arga). Om man däremot gjorde något väldigt allvarligt fel i handling, eller inte levde upp till förväntningarna, blev det uppmärksammat på nolltid.

    Nu känns det plötsligt som om man spänt musklerna i överflöd när det kommer till handling i livet, så att säga. Men däremot, som vanligt, är det ett mysterium hur man gör för att må bra i sitt sinne.

    Kanske ska man ha det som mantra: det viktigaste är hur jag mår och inte vad gör jag? Just nu känns det som att man snarare lever efter devisen: det viktigaste är vad jag gör och skitsamma hur jag egentligen mår. Måendet är sekundärt.

    Tänker att sunda föräldrar agerar så, de kollar hela tiden efter hur barnet mår och om det är mätt osv. Att ge uppmärksamhet och spegla barnen, känslomässig näring, tror jag är del av de avgörande faktorerna för att man inte ska lida av, utveckla, psykisk ohälsa som vuxen.

    Har själv haft en tuff uppväxt och är egentligen helt skadad psykiskt men inte många som vet, knappt någon. Pratar inte om mig själv i så fall förskönar jag allt. Har ett bra jobb, bor fint osv men mår som sagt väldigt dåligt.
    Är en riktig people pleaser och vill göra alla nöjda, tänker inget på mig själv. Tror det är typiskt oss som haft det tufft och ändå varit ”starka”, frågan är bara hur länge man orkar ha en fasad och bära på saker inom sig, det kanske man kan göra ett helt liv..

    Trådstartaren

    <3 Min teori är att den där fasaden behöver rämna hos en terapeut eller att man allmänt ventilerar ut det någonstans – för att finna inre sinnesro och få chans till att läka. Däremot tror jag inte alls på det folk säger om att man måste generellt blotta liksom sina barndomstrauman, sår eller nutida psykisk ohälsa för allmän beskådan. Det är inte att vara falsk att inte öppna upp sig på det sättet.

    Minns en kvinna jag träffade som en vacker dag orkade berätta för sin terapeut om att hon blivit utsatt för incest. Efter det sa folk till henne att hon blivit lättare i sin energi, att alla kunde med ögat se att något som tyngt henne i hela livet plötsligt hade plockats bort från hennes axlar. Det tycker jag var så inspirerande och säger något om kraften i att dela med andra.

    Man brukar väl också säga att de lite enklare problemen går att dela, medan djupa hemligheter förblir stumma. Det kan jag definitivt också skriva under på.

    ”Kanske ska man ha det som mantra: det viktigaste är hur jag mår och inte vad gör jag? Just nu känns det som att man snarare lever efter devisen: det viktigaste är vad jag gör och skitsamma hur jag egentligen mår. Måendet är sekundärt.”

    Jag tror det här är jätteviktigt. Inte i att bli självisk genom att bara tänka på hur man mår utan att hela tiden väga handlingarna mot hur det får en att må. Även veta om att vi är felkopplade i hjärnan och att det inte är OSS det är fel på.

    Vi måste lära känna oss själva på nytt när vi nått de här insikterna. Koppla om nervbanorna.

    Trådstartaren

    <3 Så bra sagt! Instämmer helt!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.