Hem > Forum > Relationer > Livet i ett destruktivt förhållande

Livet i ett destruktivt förhållande

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har levt i en relation med bråk i snart 3 år. Han var en dröm till en början och aldrig har jag känt mig så kär och fått så mycket tillbaka som då. Jag fick höra av en kompis att han inte varit snäll i tidigare relationer och att jag bör ta avstånd, men jag var redan i träsket så att säga.
    Han började ofta bli arg på mig av olika anledningar. Jag fick inte ha på mig vad jag ville och det var alltid jag som startade bråken då jag betett mig illa osv. Han började kalla mig för grova saker vid bråken och det slutade alltid med hejdlöst gråt från min sida.
    Vi startade relationen 2019. Vi flyttade ihop till julen i en hyresrätt. År 2020 kan ha vart det värsta året i mitt liv. Det var då han var som värst och slog mig första gången. Han släpade mig genom lägenheten i enbart mitt hår, gav mig en blåtira på ögat som vi ljög ihop en historia om, kastade saker på mig, ja listan kan göras lång. Mina kompisar märkte på mig att något var fel vid detta lag och försökte få mig att lämna honom, men berättade aldrig om just misshandeln för dom. Jag lämnade honom fortfarande inte, jag kände empati för honom, som att jag behövde rädda honom. Han har själv blivit misshandlad av sin pappa som barn.
    Vi fortsatte vårt destruktiva liv tillsammans med självklart väldigt fina stunder som också är anledningen till att vi hade ett så starkt band som jag inte kunde bryta. Han friade också till mig denna sommar och jag sa givetvis ja.
    Jag fick nytt jobb som var heltid vilket resulterade i att jag jobbade mellan ca 09 till 19 varje dag och därför blev tillfällen för bråk mindre. Vi blev mer som ett vanligt par och han var så mycket bättre. Han gjorde mig inte illa längre och jag började åka hemifrån när han blev som argast. Många gånger åkte han runt och letade efter mig och ringde mig hysteriskt, men tillslut mjuknade han och vi blev sams.
    År 2021 blev jag gravid, vi hade det som bäst vid denna tid och han hade inte gjort mer en kallat mig fula saker vid de bråk som blev lite då och då. Vi köper lägenhet tillsammans.
    Vi får en dotter som jag älskar mer än livet själv. Problemet är att sedan hon kom så hände något. Jag är inte längre kär i honom, jag minns plötsligt allt han gjort mot mig. Vi bråkar väldigt senaste veckorna men kan hålla en bättre nivå med tanke på vår dotter som vanligtvis sover när vi bråkar. Vi flyttar till den nya lägenheten om två veckor. Jag har försökt säga att jag vill gå isär flertal gånger men att han måste samarbeta för vår dotters skull. Men han säger att han aldrig kommer samarbeta med mig, låtsas sedan som ingenting när vi är ”sams” och därför vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet att jag inte kommer spendera mitt liv med honom och att jag kommer bryta mig loss. Jag försöker bara ta reda på hur för att det inte ska påverka min dotter allt för mycket.
    Jag vet inte riktigt vad jag vill med att berätta detta, men skönt att få ut allt. Aldrig har jag berättat högt om vad han gjort, men när man inte längre älskar honom så börjar det bli tungt att hålla inne.
    Letar egentligen inte efter empati, så vet inte heller varför jag känner ett så stort behov att få detta sagt.

    Grattis till den lilla, det låter som hon har gett dig styrka och gjort att du börjat tänka annorlunda kring din situation med denne man. Nej, det är långt ifrån en sund relation du beskriver. Det är lätt att skriva – gå! Men jag vet hur ofantligt svårt det är att frigöra sig. Jag har själv erfarenhet även om det inte varit så drastiskt som fysiskt våld. Det jag spontant tänker är att du borde fortsätta sätta ord på allt det du varit och är med om. Själv tycker jag det varit bra med psykologkontakt. Önskar dig all lycka till på vägen <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.