Hem > Forum > Relationer > Livet efter

Livet efter

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Jag har under en period läst en del här på forumet men bestämde mig idag för att bli medlem och be om hjälp.

    Jag är en kvinna, mellan 30-35 år och var i en relation i över 8 år med en jämngammal man. Vi hade som alla andra stunder av mycket bråk, perioder utan sex men vi var alltid bästa vänner. I början på året så kom han hem från jobbet och berättade att han ville separera, han har sagt det tidigare men då mest i stundens hetta mitt i ett bråk men denna gången märkte jag hur han verkligen menade det.

    Under vår relation har vi haft en del tillitsproblem orsakade av att jag inte alltid varit ärlig mot honom och sagt sanningen och sista året hade vi knappt sex längre utan var som två bästa vänner som bodde tillsammans så jag kan inte säga att jag blev förvånad över hans beslut.

    Det har nu snart gått ett halvår, vi bor inte tillsammans längre (ca 3 månader sedan vi flyttade isär), vi umgås flera gånger i veckan och även med varandras familjer.

    Men det känns verkligen som att jag håller på att gå sönder, eller rättare sagt, det känns som att hela jag är sönder. Jag är sedan många år tillbaka diagnostiserad med depression men pga läkemedelsintolerans så medicineras jag inte och får heller ingen samtalskontakt pga brist inom länet.

    Jag är sjukskriven på heltid sedan ca 2,5 år tillbaka, jag har inte några vänner förutom mitt ex och familjen bor i annan stad. Livet känns hopplöst och meningslöst. Jag vill inte ta livet av mig men samtidigt så skulle det inte göra mig något om jag råkade ut för en allvarlig olycka.

    Smärtan och saknaden efter mitt livs kärlek är obeskrivlig och jag vet inte hur jag ska distrahera mig från den. Kvällarna och nätterna är värst då alla tankarna kommer om den framtid vi hade planerat tillsammans om att eventuellt försöka skaffa barn, köpa hus, resa utomlands (vilket vi inte kunnat tidigare pga ekonomi), bli gamla tillsammans.

    När vi umgås så ser jag på honom att han fått livet tillbaka och han verkar må så mycket bättre och det glädjer mig. Han förtjänar inget mindre än lycka och kärlek i sitt liv. Men samtidigt gör det mig så ledsen när jag tänker på att det inte var jag som fick honom att må så här bra.

     

    Finns det någon här som gått igenom liknande? Finns det något jag kan göra för att återfå livslusten och känna hopp inför framtiden?

    Att sluta umgås och bryta helt med mitt ex kommer inte hända. Som sagt så har vi alltid varit bästa vänner och kommer fortsätta så också.

    Jag har inte varit med exakt om samma sak men kan ändå känna igen vissa bitar. Jag är tsm med en kille som lider av depression, själv mår jag också dåligt med en del ångest och uppgivenhet inblandat.Vi har oxå varit tsm länge, i många år. Vi har tagit pauser flera ggr men kan inte vara ifrån varandra och träffas trots att vi sagt att det kanske inte kommer funka länge till.Han är oxå min enda vän. Är så svårt att umgås med andra, känns som de inte vill ha en regelbunden kontakt och det slutar bara med att jag blir ensam. Min partner är den enda som vill ha en regelbunden kontakt med mig.Du skriver att ni var som vänner i relationen, ville du fortsätta vara  vän med honom eller önskar du att det var attraktion kvar? Själv har jag svårt att se en relation utan attraktion. Om vi bara var vänner skulle jag kanske träffas ändå, bara för att jag trivs med honom.Men  jag skulle inte må  bra  om han inte var attraherad av mig längre, det hade sårat mig. Men om båda inte är attraherade längre blir det annorlunda, då hade jag varit nöjd med att ses då och då men inte vara ihop.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.