Jag hoppas någon här kanske kanske kan hjälpa mig eller upplevt samma sak.
Jag har haft ett kort förhållande ca 5,5 månad som nu är slut. Han har lämnat mig ca 3ggr under denna korta tid. Kärleken var blixtsnabb, total förälskelse men mycket bråk också. Allt grundar sig egentligen i hur elak (verbalt) han blir när han är full. Han har varit alkoholist väldigt länge . När han inte dricker är han världens finaste, hjälpsam, omtänksam och kärleksfull. När han dricker blir han elak, anklagande, hittar på saker ur tomma Intet osv om mig.
Det hör till saken att jag har borderline och därmed otroligt svårt för att bli lämnad. Hela mitt liv har jag gått tillbaka till relationer som är destruktiva och där jag i grund och botten VET att det kommer inte sluta på ett annat sätt än vad det redan gjort men ändå går jag tillbaka för att slippa ensamheten.
Den här senaste pojkvännen skyller mycket på mig att jag bråkade och kunde inte ”släppa” saker och gå vidare. Dels är det så att jag försökte göra det och just gå vidare men varenda dag var en rädsla för ”när kommer han dricka igen och vara elak” , är det idag eller imorgon?
Att leva med den osäkerheten varje dag skapar bråk och tjafs. Till slut lämnade han mig dagen innan julafton dessutom på sms och sa att han inte orkar med allt bråk längre och att han bara får mig att känna mig värdelös.
Min värdelöshets känsla har inget med honom att göra vilket jag förklarat för honom utan med borderline.
Han har alltid sagt att han förstår mig och ska göra allt för att hjälpa mig.
Nu till mitt dilemma: jag vill egentligen inget annat än att be honom KOM TILLBAKA, vi ordnar detta . Men jag vet att det bara är en kortsiktig lösning för att vi saknar varandra båda två.
Jag gråter mig igenom varje dag, går inte till jobbet och har svårt att fokusera mig på mina barn.
Ångesten är som ett hus som satt sig på mitt bröst och vad jag än gör tänker jag på honom.
Jag vet dessutom att mina närmsta vänner sagt att om jag går tillbaka till honom igen kommer vår relation att påverkas,
De orkar inte höra det längre eftersom råden de ger mig, att lämna honom för gott inte verkar nå fram till mig. De är frustrerade och jag förstår dem.
Jag skulle gjort samma sak.
Vad ska jag ta mig till? Den här smärtan att vara utan honom är olidlig
Tacksam oerhört för hjälp
