Jag har senaste året mått allt sämre psykiskt så till den grad att jag de senaste månaderna inte längre har mycket lust kvar till livet. Kämpar verkligen med tankarna. Har också förlorat många vänner då de inte orkar med mig (har gått igenom flera stora kriser med sjukdom, operation, polisiära ärenden, PTSD, sjukskrivning och relationskriser). Det relationer som kvarstår är till stor del beroende av mitt engagemang (ex styrelsearbete och liknande) där jag måste prestera/ta ansvar för att överhuvudtaget få till ett umgänge/sammanhang. Detta är för mig en stor sorg och något som bidrar till min ensamhetskänsla. Åh vad jag ändå kämpar!
Igår rasade jag dock helt samman, psykologisk meltdown, och önskade att avsluta mitt liv. Försökte också göra detta men misslyckades. Jag ropade då till min pojkvän som inte kom. När jag senare samlat mig så gick jag till honom och berättade vad som hade hänt. Då gjorde han slut med mig och stack ifrån mig mitt i natten trots att jag berättat att jag inte vågar vara ensam. Jag ångrar att jag berättade för nu är jag ännu mer ensam och vet inte hur jag ska ta mig igenom en natt till. Det är så kämpigt. Och jag är obekväm med att prata i telefon så en hjälplinje funkar inte. Chatten på Mind som hade varit ett bra alternativ är ju ständigt fullt i kön.
Är själv också läkare, så psykakuten går inte av flera anledningar (kollegor + vet att jag blir hemskickad då jag inte uppfyller kriterierna för inläggning).
Vad kan/ska jag göra? Vågar inte vara ensam.
