Kris 1 år efter suicid, jag orkar inte mer

Jag har en relation med en man som förlorade sitt barn i suicid för 1 år sedan.

Det här året har varit så fruktansvärt tufft för oss alla och pappan lider så ofattbart. Jag har inte lämnat hans sida trots att vi inte bor ihop. Jag har pysslat och pusslat för att få allt att fungera då även jag har ett barn sen tidigare. Har på något sätt glömt bort mig själv i allt och har gått igenom sjukdomar och operationer under året som även det tagit mycket energi och ork.

Min särbo har haft flera hemska sammanbrott med alkohol inblandad och jag har oftast hamnat i skottlinjen där han låter sitt raseri gå ut över mig. Han har aldrig petat på mig men verbalt har det inte alltid varit så vackert och jag mals sakta men säkert ner.

Igår var det dags igen men den här gången har han stängt mig ute helt efteråt. Han är fullkomligt likgiltig. Jag och mitt barn var hemma hos honom då vi har semester och han valde att supa sig full trots att han vet att jag inte vill att mitt barn ska behöva se/höra hans passivt aggressiva beteende och framförallt inte höra hur spydig och nedlåtande han kan vara mot mig på fyllan. Han dricker mer eller mindre varje dag och han vill absolut inte ha några pekpinnar om det. Då blir han iskall direkt. Han gör saker existentiella trots att jag är lugn och sansad även om jag ibland är arg. Jag har haft enormt tålamod och förståelse för hans situation och har det fortfarande.

Jag valde iallafall att ta mig och barnet därifrån igår efter att ha försökt prata med honom vilket var meningslöst eftersom han återigen lät sin ilska gå ut över mig. Jag vet att han hatar när jag går men mitt barn ska verkligen inte behöva uppleva sånt. Nu vägrar min särbo att prata med mig. Han verkar inte ha någon som helst förståelse för att jag skyddar mitt barn. Han verkar inte heller ha någon förståelse för att hans sätt att sluta prata med mig framkallar oerhörd ångest.

Jag har tidigare levt med en alkoholist som blev både elak och fysisk på fyllan och som jag lämnade tillslut och jag vill verkligen inte låta mitt barn se min särbos raseri som jag såklart förstår orsakas av sorg och skuldkänslor som eskalerar när han självmedicinerar.

Trots att jag vet att jag gjort rätt så äter ångesten upp mig totalt. Jag är så slutkörd och stressad att jag måste äta lugnande för att hålla ihop. Har NPF och var nästan utbränd för ca 2 år sedan med fruktansvärda panikångestattacker bla så jag rätt skör redan innan.

Vågar inte prata med någon om att jag har kämpat hela dagen med hemska tankar på att avsluta mitt liv. Jag orkar inte mer trots att jag älskar mitt barn mer än något annat på jorden. Vill egentligen inte dö och lämna mitt älskade barn men ångesten sliter mig i bitar och jag är så stressad att jag inte fungerar i huvudet. Jag orkar inte leva och vill inte leva men jag måste för mitt barns skull.

Vet inte hur jag ska överleva det här för jag går sönder på riktigt. Har inga aktiva planer på något men jag är så rädd för mina egna tankar. Jag vet inte längre hur jag ska kunna fortsätta.  Jag andas och står upp men själsligt är jag så skadad att jag tänker att döden skulle vara en välkommen befrielse. Vet inte vart jag ska ta vägen för allt känns bara så fel och jag kan inte se någon utväg. Jag får ingen paus från verkligheten eller ens lite lättnad trots lugnande i snart ett dygn.

Börjar bli desperat på riktigt nu.

Vilken hopplös situation du lever i!

Du resonerar och handlar väldigt bra när du skyddar ditt barn – fokusera nu på att skydda och rädda dig själv!

Tankarna och känslorna du har är väldigt starka och farliga om de leder dig in på fel väg. Därför måste du ta dem på allvar och börja att sortera upp dem.

Du har tidigare levt i och lever i en destruktiv relation som långsamt bryter ned din självkänsla och ditt egenvärde. Samtidigt har du sjukdomar som minskar din motståndskraft och förmåga att ta hand om dig själv.

Tankarna på att ta ditt liv är allvarliga rop på hjälp – att du upplever hopplöshet och inte ser någon väg ut ur din situation. Men vilka finns i din närhet som du vågar säga det till? Har du någon, som kan ta emot det du känner?

Om du inte har det, kan du ringa och prata med någon här på Mind. Det är inte lösningen på hur du ska komma ur din situation, men det är en bra början.

Det som är risken med att inte prata med någon om dina känslor och tankar är att du blir fångade av dem, mår ännu sämre och kanske till slut, gör ett felaktigt val.

Bara att du vågade skriva om dina tankar och känslor här visar att du vill prata med någon om det.

Du får svara på det här inlägget, men jag hoppas att du pratar med någon närstående eller ringer någon på Mind som kan hjälpa dig.

 

Skickar en styrkekram!

Tack för fint svar.
Han skickade nyss meddelande att det är slut. Så otroligt omoget och ruttet att jag kräktes efter att jag läst det.
Åker in till akuten för jag orkar inte mer.

Tack för omtanken.