jag har ett syskon som jag upplever som något krävande. Mycket ska ske på hennes villkor, hon vill få bestämma, tar ganska ofta för givet att man ska ställa upp med hjälp av olika slag utan att meddela i tid. Kan också klaga på att man inte hjälper till när man besöker föräldrar fast man precis gjorde det innan hon kom, och hon själv inte gör särskilt mycket. Jag lider av psykisk ohälsa sen ett antal år och det är lite trassligt med diagnossättning, när jag försöker prata med henne om dessa saker så säger hon ifrån att hon inte vill prata. Just nu så är hon gravid och det är såklart en särskild situation men det låter ofta som om detta med min ohälsa alltid är värst för henne. Trots att jag också givetvis själv tycker det är enormt påfrestande. Det blir små mindre konflikter när vi har olika uppfattning om saker och då vill hon inte heller prata färdigt vilket gör att för mig upplever jag att saker förvärras genom det. Jag ser det som naturligt att prata klart om det är något. Sedan har hon börjat ha olika små sociala regler som inte varit så aktuellt förut, att vi som familj inte ska umgås så ofta och inte alla samtidigt varje gång ( vi är ju bara oss fyra och en av oss blir ju utesluten då bara för att..) givetvis om en ska till apoteket tex så går ju inte alla andra med, men det kan vara när man ska hälsa på hos varann som detta inte längre är ok för henne. För ett par år sen så pluggade hon samtidigt som hon jobbade och då fick man under dessa år anpassa sig med vilka tider man kunde ringa med mera med mera.
Jag önskar råd hur jag bäst ska bemöta detta. Jag kan inte vända ut och in på mig själv samtidigt som vi har en god relation från början och jag vill inte förstöra den. Hur ska man göra? Tack för råd.