Kontrollbehov i hemmet och samlivet

[Blue Quhemu]

Är det någon mer som kan relatera till att h svårt att tackla oväntade situationer i ens hem som att sambon tagit med någon hem utan att fråga? Eller flyttar på ens saker som skapar irritation? Eller har en annan ordning på sina grejor som man inte kan acceptera fast man verkligen försöker så blir det ett störmoment? I det sista fallet kanske man ber om att plocka undan sakerna, antingen ifrågasätter sambon utan att förstå varför det är viktigt när man inte kan ge en vettig förklaring mer än att “jag mår bättre då” eller så säger den okej men inget händer och gör en rosenrasande när ens välmående inte respekteras och det tas hänsyn för båda i hemmet? Jag blir efter en tid av att försöka hantera det bara galen och det bryter ut i ett rosenrasande psykbryt !!

Men när man tänker efter förstår man inte ens själv hur en välmående kan hänga på om kläder ligger i skåpet istället för i en hög på golvet, eller sladdarna är virade istället för ligger som ett råttbo eller kors och tvärs över hela golvet eller små saker “ligger på sin plats”.. Men jag kan verkligen inte förmå mig att låta bli att önska att jag slapp plocka undan någon annans grejor för att kunna sätta mig vid köksbordet eller snurra ihop och städa undan saker och ting. Även ha lite framförhållning och vara lite initiativtagande med tvätt, disk, städning osv.. Att behöva be om allt istället för att leva i en harmonisk symbios.

Jag förstår inte mina egna känslor eller hur andra aldrig kan förstå vad det är jag önskar och behöver fast jag tydligt ber om det och förklarar varför det är viktigt för mig…?! Hjälp mig!

<3 Tänker att folk generellt kan nog absolut höra vad man säger, ta in ens önskemål, men sedan hänger det på ifall den personen på riktigt faktiskt vill göra den premissen? Tidigare har jag också tänkt att det måste vara något fel på kommunikationen eller att motparten har svårt att lyssna, men numera förstår jag att ofta är folk fullt medvetna om sina avvägningar vad de vill förändra och inte – hos sig själva.

Likadant kan det vara med beteenden ju att man ber någon att förändra sitt förhållningssätt till en men den personen kanske delvis tjänar på sitt beteende, t ex slipper städa och man gör det istället. Men också heller vill stå sig själv närmast i det hänseendet? Den vill vara autentisk. Vissa säger kort och gott “såhär är jag”.

Så det gäller tror jag att mötas på vägen och se där så relationen är sund nog att den vilar på att båda vill överlag göra både uppoffringar samt anstränga sig för den andras skull? Arbeta bort vissa sidor och så som den andra önskar. Att det blir lite så 50/50.

Ett förslag är att du går med på något som motparten önskar att du ändrar med dig själv? Och samtidigt påminner du denne om att det är en deal för att den ska ta mer ansvar när det gäller att ha det städat hemma så det slipper stressa dig ifall du upplever det lätt bli rörigt?

[Blue Quhemu]

Tack Red! Jag är däremot fan helt omöjlig. När jag inte mår bra klagar jag på allt och minsta lilla sak som förändras eller inte är som jag vill i mitt hem blir övermäktigt och när jag har en sambo blir det ju givet att det är den som får ta skiten, dels för att den är “måste” vara sambon som förstört min ordning (ibland kan jag tom fatta att det är jag själv som orsakat oordningen eller flyttat på saker som då “försvunnit”).

Varför är jag på krigsstigen när jag känner mig ledsen, stressad eller bara generellt är lite ur balans? Det hjälper ju inte att hata på den som står mig närmast liksom!! IDIOTI!

Dock har jag konstaterat en sak med denna relation och det är att vi förstår verkligen inte varandra.. Personen fattar inte varför jag ältar och tittar tillbaka på saker i det förgångna. Ibland vet jag inte heller men tror jag vill felsöka och se vad som kanske borde göras annorlunda i framtiden men också för att bearbeta. Även om jag fattar att andra tycker det blir tjatigt har jag tyvärr ett JÄTTESTORT behov av att mantra vissa saker som hänt. Gå igenom allt igen och igen och igen.. Så många jag känt* har sagt att jag borde släppa det och sluta älta, och det är något man kan välja själv, vart man slösar sin energi. Men jag KAN INTE det… Skäms så mycket eftersom det verkar vara så oförståeligt och enkelt för andra att “bara göra så”.

Nu är den relationen över och jag förstår inte hur en så fin och balanserad person nu nästan hatar mig. Hur lyckas jag få folk att må så jävla dåligt att de aldrig mer vill veta av mig? Jag fattar ju inte ens när jag gör fel förrän det är för sent och jag kan inte ens göra bättre efter vi pratat om vad de blir ledsna över..

Hatar mig själv och att jag är ett fruktansvärt aggressivt och känslomässigt utpsykande fucking monster mot människor som kommer mig nära och bara vill mig väl.. Nästan som att jag inte vill må bra. Är detta något typ av självskadebeteende?!

*Alla som sagt det finns inte längre kvar i mitt umgänge och det är dels pga av ältandet och min oförmåga att sluta..

Fina du, jag är också en stark förespråkare till att “få älta” – som folk gärna vill kalla det lite nedsättande =) Du kanske skulle ha bättre hjälp av att möta andra personer som också är ganska så analytiskt lagda? I mina öron låter det du skriver också som en mognad  – och vilja till ökad självinsikt – att du vill veta och lära och titta tillbaka för att se om det går att göra annorlunda framöver?

Någon gång hörde jag en person säga att för att man ska vara kompatibla i t ex relationer kan man kolla på motpartens tre sämsta sidor och se där ifall man kan stå ut med det. Jag tänker att du kan behöva se upp med personer som inte orkar lyssna och som gärna sätter etiketten “älta” när du lyfter sådant som är viktigt för dig?

Våga älta. Våga vara bitter. Såna tröjor tycker jag man borde trycka upp!

Hej igen! Här är ett program som gav lite bra tips/tankar kring hur man kan sluta gnälla – om man vill det <3 Lyssna gärna om du pallar!

https://shows.acast.com/dummamanniskor/episodes/fredagsfragan-hur-slutar-jag-gnalla