Kärlek baserat på uppväxt

[Blue Sycita]

Så tydligen spelar ens barndom in otroligt mycket mer än vad jag trott. Jag vet att hur ens vårdanshavare behandlar än påverkar, exempelvis mina föräldrar tröstade eller visade kärlek/omtanke när jag hade panik och ångetanfall eller ens om jag var lite ledsen. Så jag har lärt mig att ingen vill veta av ens känslor, håll det för dig själv, ingen bry sig.

Och den är man ändå medveten om ändå, är ju ganska tydligt.

Men tydligen baseras ditt kärelspråk på de sättet du inte blev älskad på. Så om ditt är fysisk kontakt är det antagligen för att du saknade det som barn. Och sen blir man ofta tillsammans med någon som har motsat behov från än. Typ, när du var lite hade du många strikta regler och som vuxen har du behovet av att vara fri och inte ha regler. Chansen är stor att du kommer hitta en partner som hade motsatsen i uppväxten. Alltså fritt och knappt med regler, så som vuxen har de en del regler för att styra upp saker.

Och det är normalt, lite som tvillingsjälen.

Jag bara hatar idén att de som uppfostrat dig spelar så stor roll i ditt liv som vuxen. Fel och annat de gjort, gott som ont har blivet en del av dig och formar dina relationer. Lite sjuk och irriterande.

Om du inte läst om kärleksspråk kan jag rekomendera det. Och se över dina behov, inte iform av “vad vill jag ha i en partner” utan vad du behöver och vem du är.

<3 Många bra poänger! Visste inte att kärleksspråket baserades på det man inte fick. Vad intressant, tycker det kan stämma. Jag har kvalitetstid som det optimala kärleksspråket – att andra ger av sin tid, är närvarande. Mamma har bekräftande ord och hon blev definitivt inte speglad som barn. Fått mycket kritik istället. Lite liknande är det min “bästa kompis”, hon har också stort behov av att bli bekräftad och har blivit osynliggjord under uppväxten.

Jag har definitivt träffat killar som jag väntat på i evigheter, vi pratar år.. Bortprioriterad. Absolut en motsats till kvalitetstid måste man säga när man sitter som på vänt. Jag var helt ensam under min uppväxt. Spridd för vinden. Min syster kallar det för att jag var en barnhemsunge. Jag hade ingen. Blev oftast avvisad. Eller det var snarare allmäntillståndet, att få ett nej. Skulle nog kunnat göra nästan vad som helst utan att någon skulle upptäcka det. Skapade mig egna världar.

På något sätt var min barndom också magisk. Ett ensamt barn kan också i stunder vara ett extra lyckligt barn, tror jag. Man har inga förväntningar på sig och kan inte göra någon besviken. För ingen reagerar ändå på vad man än gör. Sammanfattningsvis beskriver jag nog min hemska uppväxt att jag just blev: övergiven. Gud det stämmer överens då med kvalitetstid, verkligen. Att bli mobbad i vuxen ålder har för mig varit helt förödande.

Vad har du för kärleksspråk? Fysisk kontakt?

[Blue Sycita]

Vist är det intressant! Folk som övertänker har ofta upplevt att de inte blivit skyddade som barn. Så intressant ändå!

Mitr kärlseksspårk är “Servs of action”, så jag gör saker för att vissa kärlek, men jag vill bli älskad genom fysisk kontakt. Så har inget stort behov av att en partner tar diskmaskinen, utan kryper hellre ner med den i soffan och myser. Har även insätt att jag absolut är den som skulle kunna ha en bild på sin partner på mitt betalkort😅

Min barndom var ganska oklar, som du säger det fans ju bra stunder. Men kommer också ihåg första gången jag berättade för min mor att jag hade en chrus på någon, hon skrattade åt det. Tycker de är lite intressant hur jag inte har kvalitets tid för mina föräldrar var såna som “vänta på reklam pausen” när man ville prata om något och de kollade på tv.

Så ibland blir det spännande 😅

Verkar dras mot folk som inte ger än 100% av sig själv och förstör för sig själv. Har givit upp på romantik och förhållande. Tar paus nu 😇

Vad sorgligt det låter med föräldrar som inte lyssnar utan ville att du skulle vänta till reklampausen.

Innebär det något speciellt tänker du att inte ge 100 procent av sig själv? Alltså vill du ge något exempel på hur det kan se ut? Blev så nyfiken.

Tror att det kan vara det omvända också när det gäller framförallt “etiketter”, alltså det man får höra under sin uppväxt, blir man heller inte glad åt att höra som vuxen – det finns en mättnad. Exempelvis den som ständigt får höra att den är så smart bryr sig inte om det som vuxen – gläds inte. Eller den som man säger är så självständig och stark. Eller den som får höra som barn att den är så söt. Då tror jag snarare att det som biter är just det som du också är inne på – det som saknas. Det man sällan eller kanske aldrig hör någon yttra till en.

Tjänster betyder det du beskrev som “servs of action”, va?

Det där med övertänkande var också spännande. Jag tänker lite på PTSD då, att den som är övertänkande kanske oftare har traumareaktioner i grund och botten? Medan den som övertänker generellt kanske tycker om nyanser och att bryta ner i mindre element, blir trygg av det. Göra något greppbart. Synligt.

Vilken är den bästa komplimangen man kan få? Vad skulle göra dig extra glad att få höra?