Känner mig helt förvirrad.

Okej.. egentligen vet jag inte vart jag ska börja. För det är så mycket och så komplext. Men jag gör ett försök.

Det är så att jag har varit tillsamman med min sambo i 6 år nu. Jag är 30. Han 2 är äldre. I början var vår relation underbar. Lättsam, varm, kärleksfull. Genuint liksom. Jag älskar honom djupt. Jag som person är väldigt glad, sprallig, kärleksfull- fysisk. Spontana kramar osv. Vill skratta ofta och liksom ha härlig stämning runt mig. Dvs jag är mer optimistisk han mer pessimistisk.

Han visade kärlek och uppskattning i början. Var gullig, snäll, fysisk och vi var intima med varandra. Allt kändes rätt och bra.

Jag blev plötsligt extremt sjuk 2014. Kunde inte gå, äta, röra mig ordentligt, hade extremt ont och var rädd ( då varken jag eller han visste vad som var fel) i några månader tog han han om mig- och med att ta han om menar jag. Hjälpte mig åka till sjukhus- lagade mat och försökte trösta och finnas där- men det var väldigt svårt för honom. Vilket jag förstår till 100% och är otroligt tacksam för det. Vilket jag har sagt till honom 100 gånger. Det här vi släppt

Men när jag var sjuk och svag. Så skällde han ofta på mig var grinig och gjorde inte situationen lättare och jag hade Så dåligt samvete över situationen att jag höll på att gå under. Jag kände extrem skuld över att jag råka bli sjuk.

Han blev mer sur och straffade mig pga  det. Slutade ge kärlek helt enkelt. Absolut inte på samma sätt som förr. Mer och mer saker började försvinna ifrån vårt förhållande och jag förstod inte vad jag hade gjort honom.

Efter mycket om och men blev jag bättre, året senare gick jag från rullstolsbunden med nackkrage. Till gående helt själv mindre ont och ingen nackkrage. Jag var 75% återställd. Och jag gjorde det helt på egen hand.  Jag var ju extremt lycklig över att ha kommt förbi och klarat det  värsta i mitt liv.

Så klart gå det upp och ner i en relation och man förändras och det blir lite som en dans man går igenom. Absolut. Allt ser köper jag. Men jag kan inte förstå honom.

Nu är jag 90 % återställd. Jag kommer alltid ha min sjukdom. Men nu är det som natt och dag. Även om jag blir bättre så är han aldrig nöjd. Är jag glad känns det som att han blir irriterad. Vi har inte haft sex  på över 1,5 år. Jag gick upp i vikt på grund av mediciner jag var tvungen att äta. Vilket Jag inte kunde göra nått åt då. Så han började skämta om min vikt( har gått ner en del sen dess)  och på min bekostnad. Jag sa ifrån. I hans ögon var jag fel ful tjock och sjuk. Och han är passivt aggressiv. Dryg, inga känslor. Jag försöker prata med honom men det går inte. Det är som att han är kvar i det gamla. Ena dagen är han off. Andra inte. Ena dagen säger han att han förstår och ska bättra sig. Dagen efter off. Jag blir galen.

Jag börja blir så förvirrad. Han säger att han älskar mig men beter sig precis tvärt om.

Jag vill ha en relation där man är öppen ärlig snäll värm och glad och fysisk kärlek att man har sex.. Jag får typ 20% av 100% jag ger 50% av 100% för jag vågar inte. Men han är som en vägg och jag måste ofta gissa mig fram. Och uppstår det problem så måste jag alltid ta upp det lösa försöka prata osv. Men så fort jag nämner nått eller ställer honom mot väggen tycker han ner mig eller säger “du vill bara tjaffsa” hur ska man kunna lösa något när han säger så?  Jag känner mig ensam ledsen, uppgiven, arg.

Jag känner mig som en börda För honom så som han behandlar mig. För mig är det här jätte konstigt. Vi är ett par, men vi har inte sex, han visar inte så mkt känslor, han är inte glad inte genuint iaf inte stöttande. Jag förstå liksom inte vad jag är för honom? Vi sover inte ens i samma säng?

Jag städar oftast lägenheten, har gått 4 månader på rehab, försöker vara glad kärleksfull hitta på saker med honom. Ta initiativ till intimitet. Men inget funkar han blir typ arg på mig…. fast på ett passivt sätt. Så att jag slutar vara den jag är.

Och jag börjar tro att jag är sämst inte värd att älska. Att det är fel på mig? Art jag är konstig.

Vad är det jag gör för fel?

Jag vet inte vart jag har honom alls.

Blir helt mindfuckad av att han säger.

“Klar jag älskar dig” men sen är det som det är.

Han är så negativ, och jag börjar sakta men säkert bli mer labil och negativ. Och känslomässigt stressad.

 

Jag vet inte vad jag ska göra längre? Tro mig jag tänker på att lämna honom och liksom bara gå. Men jag är för svag för det känns det som nu. Så det känns som att jag är fast.

Konstruktiva råd uppskattas varmt!

Hej ser att det är ett tag sedan du skrev – det ser ut som ni verkligen har det jobbigt.

Hur är landet nu? Hur är det med er relation?

Skulle parterapi vara något för er?

Hej
Jag undrar också hur det har gått för dig. Är ni fortfarande ett par och lever ihop? Eller vad har hänt?

Hej!

Jag tog en pause från allt och flyttade ut, behövde vara själv. Reflektera, tänka på annat,skratta, gråta får vara arg osv och ha annat i mitt huvud än alla problem.

Vi ska testa parterapi.

Men det är min absolut sista chans jag ger detta. Funkar inte det. Så måste jag nog tacka för mig och inse att han är varken bra för mig eller rätt och jag gjorde mitt bästa.  🙂

 

Anonym skrev:

Hej! Jag tog en pause från allt och flyttade ut, behövde vara själv. Reflektera, tänka på annat,skratta, gråta får vara arg osv och ha annat i mitt huvud än alla problem. Vi ska testa parterapi. Men det är min absolut sista chans jag ger detta. Funkar inte det. Så måste jag nog tacka för mig och inse att han är varken bra för mig eller rätt och jag gjorde mitt bästa. 🙂

Låter som en bra ide – men är det inte frågan om att du borde ta en lång paus från din man för att verkligen veta vad du vill och vad du kan stå ut med?