Kan inte släppa ett svek(ältandet,sorgen,ilskan,självkritiken)

Hej! För ett halvår sen blev jag dumpad av en kille jag pratat med i ett år och dejtat i 4 månader. Jag var förälskad och blev totalt krossad. Han började sen träffa tjejen han dejtade innan mig. Det var detta jag var mest orolig över under hela vår relation, att han inte släppt henne. När sen detta hände var det en total chock och ett så stort svek, det var mycket missförstånd och självanklagan.  Nu har jag fastnat i ältandet, ifrågasättandet och går igenom ilska/chock/sorg/panik om vart annat dagligen trots att det hände för 6 månader sedan. Jag vet inte hur jag ska acceptera det som hänt, istället analyserar jag exakt allt som sagts och gjorts mellan oss. Jag skulle vilja prata och bolla tankar/känslor med någon som vart med om en liknande situation? Kanske kan vi hjälpa varandra att sluta älta för jag känner mig helt fast i något jag inte kommer ur.

 

Tack för ditt fina inlägg <3 jag har gått igenom ett uppbrott för ett tag sedan och känner igen mig i tankarna du beskriver. Det ÄR ett svek när någon inte varit lika investerad i en relation som en själv. Jag ältar fortfarande det som hände mig (han tappade känslorna tydligen från en dag till en annan och ville inte mer). Jag grubblar över vad jag kunde gjort annorlunda och är stundtals väldigt arg. Men det blir bättre för varje dag som går. Det som hjälpt mig mycket är att tänka på MIN sanning – alltså inte lägga tiden på att anlysera vad HAN tänker utan vad jag faktiskt upplever har hänt. I mitt fall funkar det väldigt bra att styra om tankarna till vad jag upplevt snarare än att fastna i vad han upplevt. Det finns sällan EN sanning i uppbrott – han har sin version och du har din. Att försöka hitta ett svar som ni båda kommer stå bakom är omöjligt. Utan försök tänka på din sanning och försök acceptera den. Din sanning kanske är att han inte gav lika mycket som du?  Att han aldrig var investerad? Och vad skulle du möjligen kunna gjort mer än att ha varit investerad? Ta hand om dig själv och ge dig en stor kram för att du uppenbarligen vågat älska någon – att du vetat vad du velat med honom – något som han uppenabarligen har problem med och inte du <3 Det är något fint som du ska vara stolt över – att du älskat någon med säkerhet.

Åh<3 tack för superfint och peppande svar.  Väldigt bra vinkel det där med att lita på sin egen sanning istället för att ifrågasätta. Det som jag även ältar är hur jag hanterat uppbrottet och om det jag gjort/sagt i efter hand har bidragit till att det blev som det blev, men samtidigt där måste man ju lita på att ens egna reaktioner och känslor är legitima. Men man kan verkligen sitta hur länge som helst och ”tänk om jag hade gjort såhär eller såhär”. Jag vet inte hur långt du spinner vidare i ditt ältande? Men jag spinner väldigt långt och börjar ifrågasätta och undra hur han tolkat det jag sagt/gjort och om det kommit fram ”på rätt sätt”- alltså att det inte blivit missförstånd eller dylikt. Vet att man inte kan kontrollera hur andra uppfattar/tolkar saker men jag kan ändå inte sluta typ tänka ”tänk om allt bara är missförstånd, tänk om han trodde jag sa så pga si etc” Jag vet inte om det är för det slutade på så luddiga grunder som gör att jag har svårt att sluta analysera allt. han har nämligen aldrig sagt att det är pga han tappade känslor eller så utan att han ”inte var redo för relation” pga han mådde dåligt. (Men kunde börja dejta henne efter ca en månad…)

Känner du ibland frustration över att du inte ~fått ur dig allt~? Jag känner ofta att jag behöver säga mer, ifrågasätta mer etc. jag har skrivit nästan en gång i månaden för att få ur mig känslor eller ifrågasätta saker för jag tror det kommer hjälpa mig att få klarhet och gå vidare MEN det hjälper inte. Efter några veckor kommer jag på nya saker som jag undrar över eller behöver få ur mig. Jag kanske bara måste försöka acceptera istället och sluta söka svar hos honom…

kram och tack igen för du tar dig tid<3