Hem > Forum > Relationer > Jag ville läsa romaner, inte bipacksedlar i sommar

Jag ville läsa romaner, inte bipacksedlar i sommar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Vi fick några fina månader tillsammans, innan hans depression kom in i relationen och jag sakta men säkert förvandlades till “anhörig” eller kanske till och med “vårdare” istället för flickvän. Det har gått ett år sedan han började må dåligt, och han har precis startat på mediciner. Så nu är det ytterligare minst 6-12 månader av att pendla mellan hopp och förtvivlan. Han orkar inte, så jag är den som får läsa på, förekomma, tänka till, ställa frågor och pusha. Ingen annan runt oss vet. Jag får inte lov att berätta för våra gemensamma bekanta. Mitt i allt detta har jag börjat självskada igen (hade problem i tonåren men det är över tio år sedan), för när tankarna om doser, 5-HT2A-receptorer, biverkningar, olika former av samtalsterapier, läkande motionsformer och gud vet allt snurrar i 120 i huvudet in på småtimmarna vill jag bara ha TYST på allt. Ibland är det mina egna bekymmer som snurrar där, för de tankarna har inte heller någon stans att ta vägen. Så jag skadar mig själv, och allt stannar. För ett ögonblick stannar oron och tankarna. Sen skäms jag. Skäms för att jag inte orkar med. Skäms för att jag tycker synd om mig själv när det är han som mår dåligt. Ibland vill jag också ha en kram, eller någon som avlastar och kan läsa bipacksedlar och se till så att han inte förvärrar sitt tillstånd. Känner mig äcklig som önskar saker. Sex, samtal, en utekväll ihop. Det känns så trivialt när han är sjuk. Det får vänta. Vänta tills han är frisk. Vänta tills jag gjort honom frisk, för han kommer inte dra det lasset själv. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.

    Jag förstår ditt bekymmer, din oro och hjälplöshet du säkert känner i allt detta. Det är så fint av dig att du finns där för honom och hjälper så gott du kan för att underlätta. Det är också viktigt att du även tar hand om dig själv så att du också ska orka. Kanske skulle du behöva ha lite stöttning i allt detta du också. Om inte din partner vill att du ska prata med era gemensamma bekanta om detta så kanske du skulle kunna prata med någon utomstående som inte känner er? Jag tänker en kurator eller liknande. Det är viktigt att du har någon du kan vända dig till för att prata/skriva så att du kan få den stöttning du behöver i detta. Jag finns här också om du vill skriva av dig. <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.