Jag vill skiljas

Känner att jag måste få skriva av mig, vet inte vart jag ska vända mig och allt är bara så rörigt just nu. Jag och min man är nyblivna föräldrar och vi har flera barn sedan tidigare. Det började redan innan jag blev gravid, min man jobbar väldigt oregelbundet så jag är ofta ensam ensam med barnen vilket är rätt slitsamt i längden. Vi börjar glida isär allt mer och det är mycket tjafs om småsaker. Vardagen rullar på med alla måsten men jag vill bara bort från allt.

Har försökt ta upp detta flera gånger men nu orkar jag inte bry mig längre för vi kommer ingen vart. Ibland tänker jag att skilsmässa vore den bästa lösningen men samtidigt är jag rädd att bryta upp. Jag vill egentligen inte ge upp men känslorna finns inte där. Är mest trött och irriterad och det måste till en förändring. Undrar om det är någon som varit i samma situation och har något råd att ge? Hur vet man om det är dags att gå vidare eller om man ska fortsätta kämpa?

Skiljde mig för ca 5år sedan, bästa jag gjort i hela mitt liv. Dock så behöver det ju inte vara det för dig. Klart att livet blir väldigt trist i din situation, alla behöver ju någon form av meningsfull egentid att träna, träffa vänner eller sticka, ja vad man nu gillar.

Du säger att du försökt ta upp det med din man, men det låter på dig (så som jag tolkar det hela) som att du inte riktigt vet vad du själv behöver och vill för att du ska må bra i äktenskapet.

Vill du att din man ska leta ett nytt jobb? har ni råd med det?

Behöver du tid för dig själv? Hur ska ni lösa det rent praktiskt med barnen? barnvakt?

Köpa en städservice eller kanske matkasse för att slippa lägga tid på det och få lite egen tid?

Försök komma på vad du faktiskt vill och behöver. Det är alltid bättre att prata med sin partner när man vet vad man känner och vill.

Om din partner ignorerar dig, då tycker jag du ska fundera på att faktiskt ställa ett ultimatum att nu gör ni en förändring annars så fungerar det inte.

 

Jag tror inte att min man skulle gå med på att byta jobb. Vet inte vad jag egentligen vill, har aldrig haft något jobb utan varit mammaledig under många år. Vi bor ganska avsides och när jag var yngre var det min dröm att ha en egen gård med djur och naturen runtomkring. Nu känns det mest ensamt och stressigt. Det blir mycket skjutsande frammoch tillbaka och jag hinner inte riktigt känna efter hur jag mår. Min äldsta dotter har en del problem i skolan och ena sonen ska utredas för dyslexi så det är väldigt mycket just nu.

Mitt ex som är pappa till mina äldsta barn finns inte längre med i bilden så nu bir alla barnen här på heltid. Har tröttnat på att prata med min man eftersom vi aldrig kommer fram till någon lösning. Det blir bättre ett tag men sedan är det samma sak igen. Kan inte påstå att jag saknar egentid, jag trivs bäst när jag är tillsammans med mina barn men som det är nu känner jag mig mest tröttnoch irriterad. Är rädd att det är kört och att det inte finns något mer att göra. Innerst inne vill jag att vi ska fortsätta tillsammans men inte som det är nu.