Jag tycker inte om min pappa

Detta är mitt första inlägg men detta är något jag grubblat över länge.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men jag gör ett försök, kanske någon har känt liknande och förstår vad jag menar.

Jag är 28 år och har på senaste tiden tänkt tillbaka mycket på min barndom och speciellt min pappa. Jag har många lyckliga barndomsminnen men alla lyckliga minnen är med min mamma och mina syskon. Allt jag kan tänka på som handlar om min pappa är dåliga och negativa minnen. Vi har alltid haft en dålig relation eller rättare sagt ingen relation alls. Han har alltid varit arg, otrevlig och jag har varit rädd för honom. Vi har bråkat mycket men grejen är att han har en otrolig respekt för min mamma och sa aldrig dumma saker till mig inför henne. Jag berättade såklart för henne ändå men ja livet bara rullade på. De är fortfarande gifta och bor i huset jag växte upp i. När jag skulle åka hem dit över jul kände jag bara sån otrolig ångest över att behöva umgås med honom. Jag vill ju träffa min mamma och mina syskon så jag åkte ju hem ändå. Men bara när jag ser honom kryper det i hela kroppen på mig och ändå är vi sådär fejkat trevliga mot varandra.

Jag har börjat gå igenom olika minnen och olika saker han sagt till mig. Slog man sig när man var liten blev han alltid så arg och skrek, aldrig trösta. Detta ledde ju till att jag aldrig visade eller berättade för någon att jag slagit mig. Jag gick med en bruten handled efter att ha ramlat med skateboard en hel dag för jag vågade inte visa för någon. Jag har fortfarande svårt att visa känslor för jag kopplar känslor till att någon blir arg. Han skrek till mig när jag var 15 att jag skulle ta mitt pick och pack och dra och aldrig komma tillbaka. Han har kallat mig alla skällsord du kan tänka dig, han har skrikit och varit hemsk, aldrig slagit dock, jag tror han har velat men han vet att mamma skulle lämna honom då och det är han rädd för.

Jag tycker så illa om honom och han har också fått mig att ha noll förtroende för män. Jag har svårt att skapa relationer med män för jag tänker bara att de ska vara elaka mot mig och då känns det inte lönt att starta en relation från början.

Jag vet inte hur jag ska göra nu med allt, hur hanterar man att behöva träffa någon och ha en relation till någon som man inte tycker om? Hur hanterar jag att jag inte tycker om min pappa när jag inte riktigt kan undvika honom?

Det låter jobbigt att behöva träffa din pappa när han får dig att må så dåligt. Min första tanke är, går det att träffa mamma och syskonen utan att han är med? Det kanske är svårt att ses i huset där alla bor men kanske att ni kan hitta på aktiviteter någon annanstans utan att han är där?

Jag har tyvärr inget tips på hur det kan kännas bättre att träffa honom trots att du inte gillar honom…Jag tror att han själv hade behövt hjälpa till då, eftersom han har en stor del i att relationen inte fungerar. Men ibland kan jag tycka att det hjälper lite att acceptera situationen som den är. Alltså om du känner att du inte vill missa att fira julen där så kanske du kan tänka att “jahopp jag har en pappa som gör mig illa och det är jobbigt”. Alltså att acceptera att det kommer bli några jobbiga timmar/dagar för att det inte går att undvika i dagsläget.

Anonym skrev:

Det låter jobbigt att behöva träffa din pappa när han får dig att må så dåligt. Min första tanke är, går det att träffa mamma och syskonen utan att han är med? Det kanske är svårt att ses i huset där alla bor men kanske att ni kan hitta på aktiviteter någon annanstans utan att han är där? Jag har tyvärr inget tips på hur det kan kännas bättre att träffa honom trots att du inte gillar honom…Jag tror att han själv hade behövt hjälpa till då, eftersom han har en stor del i att relationen inte fungerar. Men ibland kan jag tycka att det hjälper lite att acceptera situationen som den är. Alltså om du känner att du inte vill missa att fira julen där så kanske du kan tänka att ”jahopp jag har en pappa som gör mig illa och det är jobbigt”. Alltså att acceptera att det kommer bli några jobbiga timmar/dagar för att det inte går att undvika i dagsläget.

Anonym skrev:

Detta är mitt första inlägg men detta är något jag grubblat över länge. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men jag gör ett försök, kanske någon har känt liknande och förstår vad jag menar. Jag är 28 år och har på senaste tiden tänkt tillbaka mycket på min barndom och speciellt min pappa. Jag har många lyckliga barndomsminnen men alla lyckliga minnen är med min mamma och mina syskon. Allt jag kan tänka på som handlar om min pappa är dåliga och negativa minnen. Vi har alltid haft en dålig relation eller rättare sagt ingen relation alls. Han har alltid varit arg, otrevlig och jag har varit rädd för honom. Vi har bråkat mycket men grejen är att han har en otrolig respekt för min mamma och sa aldrig dumma saker till mig inför henne. Jag berättade såklart för henne ändå men ja livet bara rullade på. De är fortfarande gifta och bor i huset jag växte upp i. När jag skulle åka hem dit över jul kände jag bara sån otrolig ångest över att behöva umgås med honom. Jag vill ju träffa min mamma och mina syskon så jag åkte ju hem ändå. Men bara när jag ser honom kryper det i hela kroppen på mig och ändå är vi sådär fejkat trevliga mot varandra. Jag har börjat gå igenom olika minnen och olika saker han sagt till mig. Slog man sig när man var liten blev han alltid så arg och skrek, aldrig trösta. Detta ledde ju till att jag aldrig visade eller berättade för någon att jag slagit mig. Jag gick med en bruten handled efter att ha ramlat med skateboard en hel dag för jag vågade inte visa för någon. Jag har fortfarande svårt att visa känslor för jag kopplar känslor till att någon blir arg. Han skrek till mig när jag var 15 att jag skulle ta mitt pick och pack och dra och aldrig komma tillbaka. Han har kallat mig alla skällsord du kan tänka dig, han har skrikit och varit hemsk, aldrig slagit dock, jag tror han har velat men han vet att mamma skulle lämna honom då och det är han rädd för. Jag tycker så illa om honom och han har också fått mig att ha noll förtroende för män. Jag har svårt att skapa relationer med män för jag tänker bara att de ska vara elaka mot mig och då känns det inte lönt att starta en relation från början. Jag vet inte hur jag ska göra nu med allt, hur hanterar man att behöva träffa någon och ha en relation till någon som man inte tycker om? Hur hanterar jag att jag inte tycker om min pappa när jag inte riktigt kan undvika honom?

Jag har också en pappa som var enormt omogen och hade svårt att klara relationer. Vi har inte setts på 27 år. Min pappa blev också lätt arg och jag var rädd för honom. Jag fick ett tillfälle att konfrontera honom och det var bra men jag fick aldrig något egentligt svar.

Och hur skulle jag kunna få det? Hade han förstått varför skulle han kunnat ändra på det. Men för mig var det viktigt att han visste. Kan du se om din pappa gör saker som visar att han bryr sig om dig, fast på sitt sätt? Hade en vän som såg att hennes far var noga med att försörja sin familj och han följde alltid med när hon red. Det vände hennes syn på honom. Han verkar inte förmå att ha en bra verbal kommunikation. Har ni gjort saker ihop som var bra eller skulle ni kunna göra det nu. Kanske skulle du upptäcka en ny sida hos honom?

Sök svar bakåt, det finns skäl i det förflutna. Inte sagt att du ska acceptera hans beteende men om du kan börja förstå varför saker är som de är kommer du få lättare att förlåta honom.

Jag tror att nyckeln till att få bra relationer med män är att försonas med din far eller att försonas med vetskapen om att han inte har förmågan att ge dig allt du behövde/behöver. Lägg problemet hos honom och bär inte med dig den i livet om du kan. Du har inte valt din pappa men du väljer din partner och hur du själv ska vara som förälder. Om du nån gång finner ett bra tillfälle skulle ni båda må bra av att han får veta hur du farit illa. Beskriv inte vad han gjort fel utan fokusera på vad du saknat, blivit ledsen över osv. Ex jag saknade en pappa som jag kunde vara trygg hos och jag är ledsen för att jag inte fick lära känna min pappa på ett bra sätt, jag är ledsen för att relationen gjort mig illa och fortfarande gör mig ledsen.

Det blir inte så konfrontativt och det blir lättare för honom att förstå hur ledsen han gjort dig. Jag hoppas det blir bra, vad du än väljer att göra. Men ha tålamod, det tar tid att förstå andra och sig själv.

Gud vad jag känner igen mig i det du skriver.

Jag hade problem med min pappa sen tidig tonår. Han är lyckligtvis död nu.

Han drack mycket. Jag skulle nog vilja säga att han var alkoholist. Han sa alltid en massa elaka saker till mig när han var full.

Nu flyttade jag hemifrån väldigt sent i livet (ej självvalt), jag var 30😩.

Jag mådde alltid dåligt/fick ångest när jag visste att han var på väg hem från jobbet.

Lyckligtvis hade han ett jobb där han ibland jobbade utomlands. Då mådde jag mycket bättre, men när jag visste att han skulle komma hem igen blev det betydligt värre.

Jag var oxå rädd för honom. Jag undvek han så mycket jag kunde.

Han dog i cancer för 1,5 år sedan. Jag har inte sörjt honom en enda gång. När han dog var det dom om en sten lyftes från mitt bröst.

Personligen förstår jag inte att mamma kunde leva med honom. Hon har vid två tillfällen sagt att han har behandlat henne illa. Verbalt kan jag förstå, men vet inte om det var fysiskt oxå.

 

Läser ditt inlägg och får kalla kårar längs hela ryggraden när du berättar då jag känner igen mig så otroligt mycket.. Är 31 år(man) i dagsläget och har också på nått oförklarligt sätt börja tänka på min barndom och hur min pappa var osv.. Jag var livrädd för min pappa i 20 års tid.. Finns minnen som jag har när jag var i 10årsåldern som jag aldrig glömmer.. Ett av dem är när pappa blev så arg att jag låste in mig på toaletten.. Han skrek och slog på dörren så jag trodde att den skulle gå sönder. efter den incidenten sa jag till mig själv att du ska aldrig bli som din pappa.. Aldrig någonsin .. aldrig.. just dem orden har satt sig djupt inne i hjärnbarken kan jag säga.. det är över 20 år sedan men känns som det kunde ha hänt igår..

Min pappa slog aldrig mig men kom ihåg en gång på senare dar(kanske var 17-18 år) när han fick sitt vanliga utbrott att jag tappa det totalt och fick ett raseriutbrott på min far.. Sa det till honom att det är bättre att du slår mig istället då det skulle kännas bättre än den verbala misshandeln. Jag tror han ville slå mig men tror inte han våga göra det inför mamma som i ditt fall. För mamma våga han knappt bli arg på.. Han tog alltid mammas parti om det var nånting jag eller mina bröder diskuterade med mamma om. Mamma såg ju min fars raseriutbrott mot mig och mina bröder men gjorde liksom ingenting åt det.. Har pratat med henne i efterhand om pappas humör och hon säger att han har haft det tufft på jobbet och att han är sån som person.. Försöker släta över allting för vår familj är det inget fel på osv. Ibland undrar jag om hon inte våga säga till för att hon var rädd att han skulle ge sig på henne.. Eller att hon ville att vi skulle hata våran far så vi skulle älska henne mer..

Mamma var ju den som tog hand om oss och där man kunde söka tröst. Likadant för mig då vi är med släkten.. det känns för jävligt att säga de men jag försöker undvika min pappa så mycket det går. Vill igentligen bara umgås med mamma och mina syskon.

Känner igen mig otroligt mycket när man slog sig när man var liten.. Minns en gång när jag slog i mina framtänder så hela golvet i gymnastikhallen var rött av blod.. Tror du min pappa trösta mig när han kom.. Nej.. han bara stod och suckade och vart typ besviken/arg att jag kunde vara så klantig.. Nu när jag börjar tänka och berätta om min barndom så kommer jag på hur mycket skit som helst som har hänt.. Skulle kunna sitta här en hel dag och berätta liknande historier som har hänt.

Vi har haft en rätt så hyffsad relation på senare dar men den känns så fejkad då jag i grund och botten hatar honom för allt han har utsatt mig för när jag var liten.  Den har blivit värre nu faktiskt.. dels för att han är på så jäkla dåligt humör när man pratar i telefonen osv.. Då känner jag bara att jag behöver inte prata eller ha sådana människor i mitt liv. ska jag vara helt ärlig så skiter jag i att han är min far. Om han skulle gå bort så vet jag inte hur jag skulle känna.. Kanske skulle jag inte bry mig ett skit. Känner mig som en hemsk människa när jag tänker så för han är ändå min pappa men jag har liksom ingen kärlek eller respekt för honom..

jag känner att det inte är nån ide att ta upp det heller då mina bröder och mamma skyddar pappa av nån konstig anledning.. Dem vet mycket väl hur han har betett sig när vi var små och hur han är i dagsläget.  Sen känner jag att man kan förlåta och gå vidare men pappas beteende när man var liten osv går inte att förlåta för min del.. jag kan liksom inte bara låtsas som ingenting har hänt och umgås med min pappa.. Jag vill inte ha någonting med honom att göra och det får nog förbli så också.. vad tycker ni ?

 

 

Min pappa tog alltid mammas parti så jag lärde aldrig känna honom riktigt. Han kunde säga sårande saker och hade ingen kunskap om barn eller tonåringar och deras känslor. Det mådde jag riktigt dåligt över. Han var sällan arg, den rollen tog mamma hon hade så kort stubin och kunde hota med stryk. Jag var ofta mer rädd för min mamma än för pappa! Faktiskt så rädd att jag aldrig vågade göra något bus, skolka osv, trots att jag ville det eftersom jag blev mobbad varje dag. Pappa tröstade mig aldrig. Han var svår att komma åt och tog till flaskan periodvis. Mamma däremot kunde vara väldigt klok, rolig och uppfinningsrik och ovanlig för en kvinna i sin generation. Hon syntes och märktes, var annorlunda än andra mammor.Lätt att prata med om många saker. När hon var på det humöret… Hon hade två olika sidor i sin personlighet. Det var inte lätt att växa upp med henne! Jag har bara sett män som är så excentriska, faktiskt! Liksom mig hade hon inga vänner och har alltid varit ensam när hon växte upp..