Hem > Forum > Relationer > Jag tycker inte om min pappa

Jag tycker inte om min pappa

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Detta är mitt första inlägg men detta är något jag grubblat över länge.

    Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men jag gör ett försök, kanske någon har känt liknande och förstår vad jag menar.

    Jag är 28 år och har på senaste tiden tänkt tillbaka mycket på min barndom och speciellt min pappa. Jag har många lyckliga barndomsminnen men alla lyckliga minnen är med min mamma och mina syskon. Allt jag kan tänka på som handlar om min pappa är dåliga och negativa minnen. Vi har alltid haft en dålig relation eller rättare sagt ingen relation alls. Han har alltid varit arg, otrevlig och jag har varit rädd för honom. Vi har bråkat mycket men grejen är att han har en otrolig respekt för min mamma och sa aldrig dumma saker till mig inför henne. Jag berättade såklart för henne ändå men ja livet bara rullade på. De är fortfarande gifta och bor i huset jag växte upp i. När jag skulle åka hem dit över jul kände jag bara sån otrolig ångest över att behöva umgås med honom. Jag vill ju träffa min mamma och mina syskon så jag åkte ju hem ändå. Men bara när jag ser honom kryper det i hela kroppen på mig och ändå är vi sådär fejkat trevliga mot varandra.

    Jag har börjat gå igenom olika minnen och olika saker han sagt till mig. Slog man sig när man var liten blev han alltid så arg och skrek, aldrig trösta. Detta ledde ju till att jag aldrig visade eller berättade för någon att jag slagit mig. Jag gick med en bruten handled efter att ha ramlat med skateboard en hel dag för jag vågade inte visa för någon. Jag har fortfarande svårt att visa känslor för jag kopplar känslor till att någon blir arg. Han skrek till mig när jag var 15 att jag skulle ta mitt pick och pack och dra och aldrig komma tillbaka. Han har kallat mig alla skällsord du kan tänka dig, han har skrikit och varit hemsk, aldrig slagit dock, jag tror han har velat men han vet att mamma skulle lämna honom då och det är han rädd för.

    Jag tycker så illa om honom och han har också fått mig att ha noll förtroende för män. Jag har svårt att skapa relationer med män för jag tänker bara att de ska vara elaka mot mig och då känns det inte lönt att starta en relation från början.

    Jag vet inte hur jag ska göra nu med allt, hur hanterar man att behöva träffa någon och ha en relation till någon som man inte tycker om? Hur hanterar jag att jag inte tycker om min pappa när jag inte riktigt kan undvika honom?

    Det låter jobbigt att behöva träffa din pappa när han får dig att må så dåligt. Min första tanke är, går det att träffa mamma och syskonen utan att han är med? Det kanske är svårt att ses i huset där alla bor men kanske att ni kan hitta på aktiviteter någon annanstans utan att han är där?

    Jag har tyvärr inget tips på hur det kan kännas bättre att träffa honom trots att du inte gillar honom…Jag tror att han själv hade behövt hjälpa till då, eftersom han har en stor del i att relationen inte fungerar. Men ibland kan jag tycka att det hjälper lite att acceptera situationen som den är. Alltså om du känner att du inte vill missa att fira julen där så kanske du kan tänka att ”jahopp jag har en pappa som gör mig illa och det är jobbigt”. Alltså att acceptera att det kommer bli några jobbiga timmar/dagar för att det inte går att undvika i dagsläget.

    Det låter jobbigt att behöva träffa din pappa när han får dig att må så dåligt. Min första tanke är, går det att träffa mamma och syskonen utan att han är med? Det kanske är svårt att ses i huset där alla bor men kanske att ni kan hitta på aktiviteter någon annanstans utan att han är där? Jag har tyvärr inget tips på hur det kan kännas bättre att träffa honom trots att du inte gillar honom…Jag tror att han själv hade behövt hjälpa till då, eftersom han har en stor del i att relationen inte fungerar. Men ibland kan jag tycka att det hjälper lite att acceptera situationen som den är. Alltså om du känner att du inte vill missa att fira julen där så kanske du kan tänka att ”jahopp jag har en pappa som gör mig illa och det är jobbigt”. Alltså att acceptera att det kommer bli några jobbiga timmar/dagar för att det inte går att undvika i dagsläget.

    Detta är mitt första inlägg men detta är något jag grubblat över länge. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men jag gör ett försök, kanske någon har känt liknande och förstår vad jag menar. Jag är 28 år och har på senaste tiden tänkt tillbaka mycket på min barndom och speciellt min pappa. Jag har många lyckliga barndomsminnen men alla lyckliga minnen är med min mamma och mina syskon. Allt jag kan tänka på som handlar om min pappa är dåliga och negativa minnen. Vi har alltid haft en dålig relation eller rättare sagt ingen relation alls. Han har alltid varit arg, otrevlig och jag har varit rädd för honom. Vi har bråkat mycket men grejen är att han har en otrolig respekt för min mamma och sa aldrig dumma saker till mig inför henne. Jag berättade såklart för henne ändå men ja livet bara rullade på. De är fortfarande gifta och bor i huset jag växte upp i. När jag skulle åka hem dit över jul kände jag bara sån otrolig ångest över att behöva umgås med honom. Jag vill ju träffa min mamma och mina syskon så jag åkte ju hem ändå. Men bara när jag ser honom kryper det i hela kroppen på mig och ändå är vi sådär fejkat trevliga mot varandra. Jag har börjat gå igenom olika minnen och olika saker han sagt till mig. Slog man sig när man var liten blev han alltid så arg och skrek, aldrig trösta. Detta ledde ju till att jag aldrig visade eller berättade för någon att jag slagit mig. Jag gick med en bruten handled efter att ha ramlat med skateboard en hel dag för jag vågade inte visa för någon. Jag har fortfarande svårt att visa känslor för jag kopplar känslor till att någon blir arg. Han skrek till mig när jag var 15 att jag skulle ta mitt pick och pack och dra och aldrig komma tillbaka. Han har kallat mig alla skällsord du kan tänka dig, han har skrikit och varit hemsk, aldrig slagit dock, jag tror han har velat men han vet att mamma skulle lämna honom då och det är han rädd för. Jag tycker så illa om honom och han har också fått mig att ha noll förtroende för män. Jag har svårt att skapa relationer med män för jag tänker bara att de ska vara elaka mot mig och då känns det inte lönt att starta en relation från början. Jag vet inte hur jag ska göra nu med allt, hur hanterar man att behöva träffa någon och ha en relation till någon som man inte tycker om? Hur hanterar jag att jag inte tycker om min pappa när jag inte riktigt kan undvika honom?

    Jag har också en pappa som var enormt omogen och hade svårt att klara relationer. Vi har inte setts på 27 år. Min pappa blev också lätt arg och jag var rädd för honom. Jag fick ett tillfälle att konfrontera honom och det var bra men jag fick aldrig något egentligt svar.

    Och hur skulle jag kunna få det? Hade han förstått varför skulle han kunnat ändra på det. Men för mig var det viktigt att han visste. Kan du se om din pappa gör saker som visar att han bryr sig om dig, fast på sitt sätt? Hade en vän som såg att hennes far var noga med att försörja sin familj och han följde alltid med när hon red. Det vände hennes syn på honom. Han verkar inte förmå att ha en bra verbal kommunikation. Har ni gjort saker ihop som var bra eller skulle ni kunna göra det nu. Kanske skulle du upptäcka en ny sida hos honom?

    Sök svar bakåt, det finns skäl i det förflutna. Inte sagt att du ska acceptera hans beteende men om du kan börja förstå varför saker är som de är kommer du få lättare att förlåta honom.

    Jag tror att nyckeln till att få bra relationer med män är att försonas med din far eller att försonas med vetskapen om att han inte har förmågan att ge dig allt du behövde/behöver. Lägg problemet hos honom och bär inte med dig den i livet om du kan. Du har inte valt din pappa men du väljer din partner och hur du själv ska vara som förälder. Om du nån gång finner ett bra tillfälle skulle ni båda må bra av att han får veta hur du farit illa. Beskriv inte vad han gjort fel utan fokusera på vad du saknat, blivit ledsen över osv. Ex jag saknade en pappa som jag kunde vara trygg hos och jag är ledsen för att jag inte fick lära känna min pappa på ett bra sätt, jag är ledsen för att relationen gjort mig illa och fortfarande gör mig ledsen.

    Det blir inte så konfrontativt och det blir lättare för honom att förstå hur ledsen han gjort dig. Jag hoppas det blir bra, vad du än väljer att göra. Men ha tålamod, det tar tid att förstå andra och sig själv.

    Gud vad jag känner igen mig i det du skriver.

    Jag hade problem med min pappa sen tidig tonår. Han är lyckligtvis död nu.

    Han drack mycket. Jag skulle nog vilja säga att han var alkoholist. Han sa alltid en massa elaka saker till mig när han var full.

    Nu flyttade jag hemifrån väldigt sent i livet (ej självvalt), jag var 30😩.

    Jag mådde alltid dåligt/fick ångest när jag visste att han var på väg hem från jobbet.

    Lyckligtvis hade han ett jobb där han ibland jobbade utomlands. Då mådde jag mycket bättre, men när jag visste att han skulle komma hem igen blev det betydligt värre.

    Jag var oxå rädd för honom. Jag undvek han så mycket jag kunde.

    Han dog i cancer för 1,5 år sedan. Jag har inte sörjt honom en enda gång. När han dog var det dom om en sten lyftes från mitt bröst.

    Personligen förstår jag inte att mamma kunde leva med honom. Hon har vid två tillfällen sagt att han har behandlat henne illa. Verbalt kan jag förstå, men vet inte om det var fysiskt oxå.

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.