Klassisk sak att säga. Att man hatar sin farsa. Fast jag kan inte ens kolla på honom på grund av hur mycket jag hatar honom. Han vet att jag hatar honom, alla vet att jag hatar honom. Jag antar väl att han försöker fixa det, fast jag vill inte.
Problemet är att det inte ens borde vara jag som hatar honom. Visst, han har utsatt mig och mina systrar för asmycket trauma, fast jag började hata honom extra mycket när jag fick veta att han var otrogen mot min morsa. Tydligen är det inte första gången. För att första gången var det min storasyster som såg honom med min MOSTER.
Min mamma tycker att en del av mig sprack när jag var ungefär sex år gammal. Han hade brutit min morsas arm med ett skohorn. De skiljde sig och jag slängdes in hos kuratorn. Jag antar att delen som sprack är den delen som ledde till att jag blev våldsam. Jag slog mina vänner. Och jag hatar det. Jag hatar att jag blev som honom. Jag fixade till det flera år senare (jag är 16 nu).
De var skilda, fast de blev ihop nästan direkt. Min morsa verkar älska den gubbjäveln utan någon jävligt bra anledning direkt heller. Jag gillar inte att jag hatar honom, för att jag blir avundsjuk på alla som har en bra relation med sin farsa… fast hur kan jag älska någon som har tagit sönder mig?
Jag tar inte hem folk för att de inte ska träffa honom. Jag har gömt hans existens och snackar aldrig om honom. Ett tag brukade han ta en massa sömnpiller och trilla ihop i badrummet. Han bröt benet två gånger på grund av det och jag var knappast ledsen. Jag är inte osympatisk av mig, så jag mådde inte heller bra på grund av min reaktion.
