För två veckor sedan berättade min partner att hon ville skiljas efter 16 år tillsammans. Jag fick panikångest attacker för första gången i mitt liv. Det var det där höghuset jag släpat på så länge som ”äntligen” rasade över mig.
Jag lyckades knappt äta den första veckan, och har gått ner läskigt mycket i vikt; jag har ingen aptit, gör mitt bästa för att få i mig mat, men glömmer lätt att äta. Jag sover fortfarande knappt 5-6 timmar per natt. I början vaknade jag av att jag fick panikångestattacker i sömnen. Efter ett tag ersattes panikångesten av mardrömmar, som, när jag vaknade, visade sig inte vara några drömmar alls, utan den verklighet jag nu lever i.
I början var jag ledsen över att jag inte klarade av att sörja mitt livs största förlust hittills, på grund av att jag mådde så fysiskt dåligt, och oroade mig för att jag kanske inte hade den mentala hälsan längre att fortsätta ta hand om vår hund.
Anledningen till att hon vill skiljas är för att jag varit deprimerad en längre tid, dragit mig undan, och inte ens för henne kunnat öppna upp och dela mina känslor, min glädje och min kärlek. Istället överfyllde jag mitt liv med projekt, husbygge, fåmansbolag, ambitiöst heltidsjobb, studerade, sjöng i en av Europas bästa körer, tog hand om vår hund som är aggressiv mot människor och gjort att vi levt ensamma och isolerade under en längre tid, samt täckte upp för allt hushållsarbete eftersom hon inte kunde komma sig för att ta tag i sådant med sin ADD.
Jag är ledsen att vi hamnade här, jag är ledsen att hon har behövt må dåligt under så lång tid, och att hon behövde bära mina känslor under så många år, eftersom jag inte hade verktygen att hantera dem själv.
Vi är inte heller osams. Varje gång vi setts de senaste veckorna har hon nästan haft lika svårt att skiljas från mig som jag haft att skiljas från henne, för vi känner båda en väldigt stor trygghet när vi är tillsammans. Jag har alltid vetat det, men kan ändå knappt förstå hur hon kan vara så stark och modig. Hon säger att såren är för djupa, att hon inte vet hur hon vill att vår relation ska se ut framöver, att hon måste gå vidare, även om hon ibland inte vill något hellre än att stanna. Jag gör det enda jag känner att jag kan göra, respekterar och stöttar henne i hennes beslut.
Ibland, speciellt fram mot kvällen, de dagar jag också sovit mindre än 5 timmar, smyger sig de jobbiga tankarna på. Jag börjar lära mig att hantera dem nu, och jag är lyckligt lottad som nästan har överväldigande mycket stöd av familj och vänner. Jag går också i terapi regelbundet med en helt otrolig äldre dam som hjälper mig igenom den här svåra delen av mitt liv, och jag är så otroligt tacksam för det. Men tänk så blind jag var, att bara någon vecka innan satt jag och planerade att fria för att vi äntligen skulle få gift oss. Hur jag berättade för en vän i somras att vi var på ett bättre ställe än vi varit på på väldigt länge i vår relation. Hur jag slitit och kämpat så för att bygga ett hem åt oss, och när det började närma sig färdigt, så fanns det inget hem kvar.
Det är mycket jag kan prata med min familj och mina vänner om, men någonting jag har svårt att förmå mig att beskriva för dem är den enorma, innerligt uppriktiga, kärleken jag fortfarande känner för henne. Det kanske låter märkligt, men jag är rädd att dom ska tycka att det är ohälsosamt, att det inte finns någon återvändo och försöka övertala mig att släppa all kärlek jag har för henne, och gå vidare.
Vissa dagar är de varma känslor jag har för henne det som får mig ur sängen, det som får mig att äta, att hoppas, att längta, och att sakna. För även om det gör ont är det några av de finaste känslorna och minnena jag har, och något av det jag värderar högst av allt i världen, just nu.
Jag har de senaste dagarna börjat inse att jag kanske inte behöver ersätta eller försöka utplåna den kärleken med någonting annat, utan att den kanske kan få finnas kvar där. Att det är okej att jag lämnar ytterdörren olåst och hoppas, och lurar mig själv att hon ska komma in och säga att hon ångrat sig och vill stanna för alltid, för evigt. Jag skulle inte påstå att jag är besatt av henne, men jag har varit beroende av hennes kärlek och stöd under så lång tid, att det är svårt att komma över på bara ett par veckor.
När dom långa långa nätterna kommer tänker jag på allt som hade kunnat varit, och hur jag försummat våran relation för att nå framgång i saker som, så här i efterhand, inte har något värde, som inte betyder någonting.
Under omständigheterna känner jag ändå att jag mår förhållandevis bra. Jag kan till och med finna glädje, hopp, lycka, och en massa andra fina känslor under dagarna. Ibland känner jag att jag till och med mår bättre än jag gjort under de senaste 20 åren när jag bara stoppat undan alla känslor. Jag hade aldrig kunnat tro att känslor skulle kunna vara så befriande och smärtsamma på samma gång. Det är en ynnest att äntligen få lära känna mina känslor.
Just nu är jag rätt säker på att jag kommer fortsätta att älska henne under hela min livstid, oavsett vad som händer. Jag är lite rädd att jag inte ska finna ett sätt att någonsin älska någon annan lika innerligt, vilket känns orättvist mot vem jag än kommer träffa i framtiden. Men jag kommer att hitta något sätt att ta mig framåt på, för det gör jag alltid, jag ger aldrig upp hoppet om att få dela min kärlek med någon.
Det är forfarande bortom mitt förstånd att jag kan gråta och le, vara ledsen och glad samtidigt. Det är fantastiskt.
Hoppas mina tankar och känslor skänker mer glädje än sorg till världen <3
