Hem > Forum > Relationer > jag är inte nog

jag är inte nog

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Min bästa kompis har depression. Jag har också det fast blir medicinerad för det och går i terapi. Under senaste veckorna har jag inte ens kunnat gå i skolan, och det har separerat oss. Han skriver inte lika mycket mer, och när han gör det är det några få ord eller emojis. De få gångerna han svarar är också bara för att han vill berätta något han gör, eller undrar. Aldrig något som kan inkludera mig i konversationen. Han tar också flera timmar att svara. Jag förstår att han mår dåligt, jag har bokstavligen gått igenom den sjukdom han har, men samtidigt hatar jag honom för det, och jag hatar mig själv.

    Jag har mått så illa pga honom att jag skurit mig själv i vrede och avsky, jag har hoppat över måltider, kräkits upp måltider, isolerat mig från allt och alla. När jag inte svarade på några timmar på grund av att han lämnade mig on read och jag hade en episod så sa han hur hemskt han mådde och att jag behövde svara. Det fick mig att må ännu värre.

    Jag har försökt berätta om detta. Flera gånger. Varje gång har han bara inte svarat. Jag skrev om hur mycket jag saknade honom och ville träffas igen, inget svar. Jag vet inte vad jag ska göra.

    Jag kan inte lämna honom. Han är min enda vän. Inte en sekund på dagen går utan att jag tänker på honom och lider. Lider så extremt mycket. Jag vill inte säga för mycket åt honom, jag är extremt rädd att han ska göra något dumt mot sig själv. Jag vet att han har gjort det förut. Jag har behövt guidea honom hur han inte ska äta alla alvedoner i huset, för det gör asont och jag kan inte förlora honom. Jag vet i förstahand hur ont det gör att överdosera på alvedon.

    Snälla ge mig tips på vad jag kan göra.

    <3 Oj, det här är fruktansvärt. Också en väldigt komplex och svår situation. Förstår även att du far verkligen också illa av det här, det är tydligt.

    Känner igen att en person som är deprimerad inte riktigt är sig själv, eller den personen man är van vid. En person som har en lätt eller medelsvår depression kanske inte direkt uppfattas som sjuk utan mest som ointresserad och sur när man erbjuder hjälp men det framgår här att du förstår och vet betydligt mer än så. En djupt deprimerad person har svårt med vardagsbestyr också och kan behöva en del praktisk hjälp.

    Klarar din kompis av att vara i skolan? Men denne har samtidigt tankar på att ta en överdos – förstår jag det rätt då?

    Trådstartaren

    <3 Oj, det här är fruktansvärt. Också en väldigt komplex och svår situation. Förstår även att du far verkligen också illa av det här, det är tydligt. Känner igen att en person som är deprimerad inte riktigt är sig själv, eller den personen man är van vid. En person som har en lätt eller medelsvår depression kanske inte direkt uppfattas som sjuk utan mest som ointresserad och sur när man erbjuder hjälp men det framgår här att du förstår och vet betydligt mer än så. En djupt deprimerad person har svårt med vardagsbestyr också och kan behöva en del praktisk hjälp. Klarar din kompis av att vara i skolan? Men denne har samtidigt tankar på att ta en överdos – förstår jag det rätt då?

    Han går i skolan. Jag är ganska säker på att han har haft tankar på att ta överdos, ja. Han har varit deprimerad långt innan detta, nu har han bara börjat vara mindre intresserad i att prata med mig.

    <3 Ok, då förstår jag, tack!

    Tänker ganska mycket på ditt mående i det här läget också. Får lite flashbacks från tidigare i mitt liv där jag låg vaken om nätterna för att prata med min självmordsbenägna kompis. Bar på en helt bisarr sömnbrist och ansvar som också gjorde mig fysiskt sjuk. Med facit i hand hade jag behövt prata med någon vuxen i det läget. Min kompis försökte även begå självmord efter en tid. Det var chockartad men samtidigt lite väntat, antar jag. Så jag tänker alltså att det här låter inte som ett ansvar du kan bära på så länge till? Det förgör dig och det verkar bli allt mer allvarligt med din kompis mående? Tror inte man ska vara rädd för att exempelvis skjutsa in någon till psykakuten om man får en riktigt, riktigt dålig magkänsla. Har han några föräldrar du kan prata med? Liksom försöka på något sätt hitta även andra som håller uppsikt över honom?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.