Jag är inte en bra partner

Jag vill inte leva ensam men har svårt att leva med någon…

Min man tycker att jag har ett destruktiv beteende och han har nog rätt. Varenda semester slutar i gräl. Jag känner att jag inte duger men han kritiserar inte. Han har aldrig sagt att jag inte duger det är någonting jag bär inom mig.

Jag har en tendens att jämför mig själv med hans förra fru som dog typ 2 år innan vi träffades. Han tyckte att han hade ett harmoniskt liv och jag känner press att jag måste också vara lugn och harmonisk. Jag är en orolig själ trots min ålder. Jag borde inte ta upp henne men det är svårt.

Hade jag inte haft barn den yngste är 18 hade jag velat ta slut på mitt liv. Det kommer starkare och starkare för varje år.

Ärligt talat vem vill vara tillsammans med en sådan som jag.

obs jag skrattar en del också och försöker dölja min riktiga jag

Jag kämper varje dag. Jag är tacksam för mitt liv jag har levt och älskar mina barn.

Jag vet inte om jag älskar min man

tillräckligt för att fortsätta leva.

Jag har föraktat de som känner som jag , tyckte att de var svaga men nu

skäms jag. Jag vet inte om jag har en diagnos.

Jag känner bara att livet har inte mening, men har jag ett bra jobb

men även det börjar bli mindre viktigt. Jag har börjat en kvällskurs

för att fortsätta hittar en mening att leva

Min barn vet inte hur jag känner mig för de är jag den starka

Min man har hört min förtvivlan men ta mig inte på allvar. Han tycker att man ska rycks upp sig och sluta tycker synd om sig själv…

Är den någon som känner igen sig?

 

Hej!

Känns som om du skapat en massa måsten för dig själv som du inte riktigt kan nå upp till…

Du är en unik individ och jag är ganska säker på att din man ville gifta sig med dig för att du är du. Inte för att du skulle vara hans förra fru. För livet han hade med henne går inte att efterlikna då ni är två olika individer. Lättare sagt än gjort att inte jämföra med någon annan jag vet det. Men ibland måste man bli påmind.

Det föraktet du tidigare har känt ska du inte skämmas över, det var troligen en slags försvarsmekanism.

Semestrar hos många par har en tendens att sluta med gräl…..man är inte van att umgås så mycket med varandra är den korta förklaringen 😉

Tycker ändå att det verkar som du försöker hitta något som ger dig mening. Har du vuxna barn så skulle det kanske vara bra att försöka berätta om hur du egentligen mår. Barn är smartare än man tror och märker mer än man tror.

Sedan tror jag absolut du behöver någon att prata med, någon som kan stötta dig. Att du skriver här är ett bra första steg och det finns många kloka personer här (tillochmed klokare än mig 😉)

Fortsätt ta hand om dig!!

Kram ❤️

[Red Synohu]

Jag känner igen mig! Men min man och jag har snart 30 år tillsammans!!! Jag har insett att jag existerar för andras skull. Jag hatar mig själv och kan inte tro på att någon kan älska mig. Just nu känner jag ingen anledning att fortsätta. Det är ju en plåga för min make, mina barn och även mig. Hade jag varit ett djur hade jag avlivats. Inte mkt t hjälp är jag rädd. Men du är långt ifrån att känna dig som dålig partner.