Ja sa inte att vi skulle ses till någon

Det har gått tre dagar nu. Du har fortfarande inte öppnat det sista jag skrev.

Jag ser att du har vart live men valt att inte ens öppna mitt meddelande. Hur kan du ens säga att vi är vänner när du gör så? Hur kan du säga att jag är en person du uppskattar och vill ha kontakt med när du tar den distansen?

Jag vet inte vad som går igenom dina tankar, vad som gör att detta är den vägen du vill ta. Men jag vet hur det får mig att må. Jag vet att det kväver mig.

Jag vägrar vara den första som skriver. Jag vägrar ge dig den olivgrenen. Jag vill se hur du tar dig ur detta. Jag vill ha detta som bevis. Så nästa gång du frågar varför jag inte tror att du bryr dig kan jag svara ”hur länge är det sedan jag skrev och du inte ens öppnad”. Jag har alltid hållit tillbaka. För jag vill inte såra andra så som jag blivit sårad. Här kommer bli den ända gången.

Fuck you för dina lögner!

Fuck you för hur du får mig att må!

Fuck you för att jag fortfarande har känslor!

Fuck you för att du inte ens kan vara en vän.

Hej

Jag förstår din frustration med obesvarad kärlek. Det är överväldigande smärtsamt. Känslan att ha så mycket kärlek och omtanke att ge, och att den man vill ge de till inte vill ta emot den. Som du säger är det svårt att säga något annat än ”det är okej” att du inte älskar mig, det är okej att du inte vill dela ditt liv, eller ens en liten resa, med mig. Och att behöva säga sånt till någon man innerligt och uppriktigt älskat över en längre tid… Det är få saker som är så smärtsamt som att låta dem gå när man bara vill hålla sig fast vid dem och aldrig släppa, men vad gör man inte för dem. Så länge den man älskar mår bra så kan man plåga sig själv hur mycket som helst, och hur länge som helst, känns det som.

Berätta gärna om du hittar en väg vidare. Tåget jag sitter på just nu är påväg mot förödelse. Jag kan inte få stop på tåget och det känns som om jag ska dö om jag hoppar av i den här hastigheten.

Innan jag insåg att jag hade känslor för honom var jag rädd att jag inte hade den typen av känslor inom mig. Har autism och alexetymi och känner ingen skillnad på glad eller ledsen inom mig. Allt är en reaktion och inte något jag ens känner. Så är tacksam över att jag lärde mig att något ”sådant” finns inom mig. Tror inte jag vill upptäcka om det finns hos någon annan. Jag vill nog inte släppa in någon så igen.

Värsta är att jag vet att han inte mår bra. Av andra saker. Därför jag inte vill pressa honom på något alls. Jag vet ju också att han väljer andra över mig. Om han inte vill ha mig ens som vän på det sättet kanske vi båda mår bäst utan varandra. Han svarade för sex dagar sedan att det var pga lågt socialt batteri svarade något snällt, mins inte. han har ju inte öppnat eller svarat sedan dess. så tror inte det finns mycket kvar att göra nu.

vill du dela med dig av din resa som du beskrev i slutet?

Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha autism och alexetymi, men jag vet precis hur det känns att aldrig vela släppa in någon på det sättet igen.

Mitt ex, meddelade mig att hon ville skiljas efter 16 år tillsammans. Det är tragiskt att hon inte klarar av att leva med mig och att jag inte klarar av att leva utan henne. Jag har inga självmordstankar, men det känns som att de här känslorna kommer att ta död på mig förr eller senare. Jag har allvarliga problem med att äta och sova sedan hon bad att vi inte skulle ha någon kontakt med varandra. Jag tror att hon tror att hon gör oss en tjänst, men jag kan garantera att det bara medför mer smärta och lidande för min del.

Varenda cell i min kropp längtar efter att få se, höra, känna, lukta, och smaka henne igen. Hon är med mig i tankarna i allt jag gör, torterar mig, lugnar mig, sårar mig, inspirerar mig. Jag kan inte göra något utan att tanka på henne, och så fort jag försöker distrahera mig med någonting så mår jag ännu sämre. Då försvinner alla varma känslor, men dom jobbiga finns kvar.

För en timme sedan kom jag hem efter att ha varit bortrest över helgen. Av någon outgrundlig anledning trodde jag att jag skulle må bättre av att komma hem, för jag mådde så dåligt när jag inte var hemma, men det är lika illa hemma, om inte värre. När jag var borta var jag åtminstone bland vänner, och nu är jag ensam.

Jag tror jag skulle klara av att hantera känslorna bättre om jag bara kunde sova mer än 4 timmar per natt. Det är bortom mitt förstånd hur någonting kan göra så här ont. Nu när den långa långa natten kommer tänker jag återigen på allt som hade kunnat varit, hur jag inte uppskattade, och la all min uppmärksamhet på det mest väsentliga, viktigaste, och finaste jag någonsin haft i mitt liv. Hur kan jag ha varit så blind? Varför tog jag inte alla möjligheter jag fick att göra henne glad, att ägna varje sekund jag kunde med henne, stöttat henne och tröstat henne i svåra stunder. Hur kunde jag försumma min relation på det viset, med den jag älskar mest av allt i hela världen?

Oavsett om vi aldrig någonsin får en relation igen, eller vad som händer är jag säker på att hon kommer vara en del av mig under hela min livstid. Om jag inte får ordning på mig själv snart vet jag inte vad jag ska ta mig till. Kanske måste jag testa någon av de där genvägarna jag alltid avskytt och vägrat ta del av, för jag kan inte leva på det här sättet länge till. Än en gång, jag är inte självmordsbenägen än, ibland känns allt bra, men de senaste veckorna har varit väldigt jobbiga, snudd på olidliga. Nätterna är värst, jag avskyr dem, jag går säkert och räds nätterna om dagarna också.

Det kommer att bli bättre, bara jag får sova ett par timmar. Det kommer att bli okej, jag kommer att klara mig igenom det onda den här gången också. Sorgen kan inte få hjärtat att stanna och lungorna att sluta fyllas med luft, även om det känns så just nu.

Det du beskriver är jag livrädd för.

Att hitta någon som man verkligen känner är ens alls. En person på alla plan och dem man aldrig vill ska gå ifrån än. Men att dom en dag ska in se att jag inte är det dom vill ha längre.

Jag förstår vad du menar i att hon alltid kommer vara en del av ditt liv, oavsett hur eran relation blir i framtiden. För i slutet av dagen var hon DEN delen av ditt liv i 16 år. Är man i 30 års åldern är det halva ens liv. ( är personligen 27)
Hon stod vid din sida i så många år och med varje år som gick blev man mer och mer bekväm i att det var ens eviga framtid.

Jag kan inte sätta mig in i det du känner och hur du mår fysiskt och pykiskt. Bara säga att du lever i min mardröm. Ironiskt med att du också beskriver en godnatt sömn.

Det låter verkligen som att du älskar henne och sparkar dig själv över hur saker ser ut nu. Jag är ledsen för er båda två.

Hoppas veckan innehåll fler sömn timmar denna veckan!

❤️ Jag har kanske börjat landa i att det är värt risken att försöka igen någon gång i framtiden, men jag behöver tid innan jag är redo att börja om igen. Jag är 32, så det är precis halva mitt liv, och hela mitt vuxna liv som vi varit tillsammans. Jag har åtminstone mycket av livet kvar så jag har råd att misslyckas ett par gånger till 🙄

Det var min värsta mardröm att förlora henne. Ännu värre var att vakna och inse att det inte var en dröm.

Jag har börjat må bättre nu, och på måndag ska jag nog få sova 🤞, min läkare ska skriva ut sömntabletter efter helgen 😴