Inre världar

Jag har en fråga: hur kommer det sig att vissa inte är så emotionellt öppna i relationer fast man vet om att därinne finns en helt underbar fantastisk rik värld?

Har en gammal kompis, det är väl snudd på ett ex kan man säga, som nyligen hört av sig och som jag därför börjat skriva med. Han är helt jävla underbar att lyssna på. Skriver långa, personliga texter som gränsar till poesi.

Upptäckte också idag att han är den första killen som frågar, ställer nyfikna frågor, om mitt yrke. Då insåg jag att detta har andra män verkligen missat, helt. Och i konversationen går det sådär långsamt och behagligt som jag ju tycker om. Man får dröja med svar – flera dagar om man känner för det. Sedan återkommer den andra. Och så håller det på såhär i veckor. Det är så jävla trevligt tycker jag. Tyvärr är han gift, numera. Jag sumpade det här för många, många år sedan då jag dumpade honom (helt i onödan förstod jag ju senare och inte minst blir jag påmind om det nu).

Känner då två andra män som har en minst lika fascinerade världar inom sig – men som man knappt får se röken av. Utan det pratas mycket såhär i själva konversationen dag ut och dag in: “nu ska jag ut på promenad, trött efter jobbet”, eller “läser en bok om grekisk mytologi, nyligen avslutat andra kapitlet som handlade om seder”.

Men lära känna dem ordentligt, det gör man aldrig.
Jag har inte en susning om vilka de är i djupet av sina själar.
Känns helt omöjligt att läsa av dem. Är de arga? Har en dålig dag? Hur ska jag kunna veta det. För mig blir det här otryggt när man ska prata så på ytan och opersonligt hela tiden. Märker hur jag zoomar ut. Blir frustrerad. Försöker locka in de i något som är viktigt, på riktigt. Ibland svarar de på det, men sedan försvinner de iväg igen och pratar sådär opersonligt och typ om oviktiga saker som är jobbrelaterat. Supertråkigt.

Kan ju förstå om man inte är så himla öppen ifall man inte har så mycket att visa upp där, så att säga. Alltså att man inte är lagd så. Men dessa män har så mycket bottnar i sig. Så mycket fascinerande inre världar, vilket ju är själva rikedomen. Det vackra. Guldet.
Vill absolut inte ha de andra bitarna av dessa personer, där man är artig som om man vore bekanta eller nästan som om man vore grannar, typ.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag orkar inte prata såhär och svara på frågor om vad jag ätit till lunch, rapportera om när jag ska hoppa in i duschen, typ. Blir, uppriktigt sagt, mest irriterad ju längre tiden går av att prata såhär, som om vi vore två kompletta idioter.

Varför gör de såhär? Förstår ni det?

Det enda jag kan komma på som rimlig förklaring är att med den förstnämnda personen, han som ställer nyfikna genuina frågor, är närvarande och personlig, öppnar upp sig, är just att honom har jag umgåtts massor med irl. Betydligt mycker mer än de andra två. Vi gick nämligen i samma universitetsklass för en herrans massa år sedan. Sågs själva om kvällarna, skrev arbeten ihop. Det var väl under typ två års tid.

Medan de här andra, en går jag i samma klass som nu, men det är ju på distans och vi har bara setts när vi haft fysiska träffar några ynka dagar. Den andra har jag mest skrivit med under åren, vi har kanske setts irl ett par gånger högst.

Så den första skulle man kunna tolka/säga känner mig bäst. Han förstår att han inte kan skriva vilken skit som helst. Utan att det krävs lite krut, så att säga. Något som fångar mitt intresse. Han anstränger sig. Jag skrattar rakt ut när jag läser vad han skriver till mig. Om jag inte skrattar blir jag fascinerad av innehållet. Varje gång. Det är fantastiskt.

Skulle vi fråga varandra om vad vi ska äta till middag hade vi båda börjat skratta och sagt: fy fan. Vad är det som händer? Har vi sjunkit så lågt att vi ni pratar om vädret och typ inredning med varandra? Dags att gå skilda vägar.

Kan inte komma på så många andra anledningar faktiskt. Det måste vara någon otydlighet från min sida att jag inte klarar av den här nivån på samtalet om vi ska “vara kompisar”, eller prata över huvud taget, egentligen. Problemet är alltså att de här två andra, som också är singlar, dessa går det inte att komma inpå livet med – liksom på en kontinuerlig bas. Det hackar liksom i maskineriet. Och jag har inga verktyg eller förståelse för vad man kan göra åt det. Funderar på att skita i det. Sluta skriva.

Men gud, kom förresten på en grej nu. Vissa är ju så att de bara öppnar sig för andra som de delvis känner tillit till. Och även ifall de tycker den andra på ett sätt “förtjänar det”. Alltså litegrann att det är en gåva att öppna upp sig.

Det kan vara där skon klämmer. Jag fungerar ju på inget vis likadant. Glömmer bort att majoriteten fungerar ju så, de är avvaktande. Medan jag förstår oftast ingenting. Vad är det man ska skydda? De litar alltså inte på mig tolkar jag det som då. Hmm. Det gör det hela ännu mer problematiskt egentligen.

Den första personen är mycket mer lik mig där. Vi babblar på. Ingen av oss tänker på att något kanske är för sårbart och att man kanske ska vara försiktig om sig själv. Ånej. Vi tar vilka risker som helst ifall det finns lite kemi. Det är nog så. Vi är mer kompatibla på just den nivån. Orädda men kanske lite väl orädda om oss själva. Ingen av oss betraktar våra inre som “sårbart” eller “värdefullt”. Knappast. Alltså jag tycker sånt är lite förmätet?

Skitsamma. Det här förklarar saken iaf.

Det dundrar in nya meddelanden från två av dessa män.

Den förstnämnda visar empati och skriver roligt. Den andra är lite barnslig (han som pratar om grekisk mytologi och som jag går i samma klass som nu) och “pratar om sitt” kan man säga.

Den tredje är i princip spårlöst försvunnen när det gäller att prata alls. Vilket också ger mig en enorm huvudbry – jag förstår inte? Sist jag pratade med den här som är försvunnen menade han på att jag är en person som delar med mig, att jag är bra på det. Att det också fick honom att bli mer sig själv. Så jag tolkar det som att han ju önskar mer av det sättet att kommunicera på. Men ändå är han nu… borta? Sedan veckor tillbaka.

Den här lite mer omogna skriver för glatta livet (klasskompisen) och jag blir bara mer och mer frånvarande själv. Glömmer bort att svara. Känner ointresse. Och den tredje, som är djup, delar med sig och är empatisk – han är gift. Vilken jävla sörja, egentligen. Jag tänker ju att inget av detta kommer ju leda någonvart. Det här kan inte bli min sommar att tänka på dessa tre män, att det ska uppta min inre värld och tankeförmåga. Nä, det går inte. Fan.

Jag måste gå på jakt efter ett fjärde alternativ.
Det här får pågå i periferin. Som ett surr jag får försöka ha distans till.

Jag är singel. Jag är inte fast i något dejtande. Nä, det kan man inte påstå.
Jag är fri som en fågel och idag ska jag ut och fotografera.

Tror jag kommit på en sak till, vilket gör att jag nyss utbröt “ågud” och tog mig för pannan.

Vissa personer är så att ju mer bekväma de är desto mer kommer deras barnsliga sidor fram. Det kan vara det som hänt också. Medan andra som blir mer bekväma, desto mer kommer deras djup fram. Alltså två helt olika förhållningssätt.

Den förstnämnda, som jag ju märker att jag idealiserar väldigt nu, han blir omogen om han har roligt, men inte av bekvämlighetsskäl.
De andra två tror jag har stort behov av att få “vara unga”, typ spela tv-spel, och ju mer man “lär känna varandra” desto mer får man träffa deras yngre versioner. Knappast de här sk. riktiga männen.

Det kan vara det som är problemet. Och jag orkar ju inte hålla på och bekräfta de i de här barnsliga lägena. Tycker det är fånigt.

Medan han som jag nu sätter på en piedestal, är mer så att ju mer man lär känna honom desto mer anstränger han sig för att nå nästan “milstolpe” i relationen mellan varandra. Medan de andra två misstänker jag får en upplevelse och en acceptans att återgå till sitt, framförallt. De söker alltså inte tvåsamhet ur den bemärkelsen.

Det skulle även bekräfta grejen om att de inte ställer några nyfikna frågor. Följdfrågor. Fångar upp och frågar vidare. Lär känna en. Det är som “minidialoger” utan tydlig början och slut och som mest känns hetsiga och utan något mål. Det finns inget genuint lugn i samtalet.

Vet inte hur många gånger jag hört två av dessa personer säger “jag känner mig så ung!”. Och underförstått är det något högst positivt. Men för mig, alltså helt ärligt, jag tycker det är jätteoattraktivt.

Så deras “sanna/rätta jag” är ju de här “yngre energierna”. Det här betyder att jag ryggar tillbaka då jag inte vill vara ihop med någon så omogen i sin kärna liksom. Men det innebär också att de visar ju “sitt autentiska jag” för mig, och förmodligen tycker de att just det är sårbart. Och vackert.

Det är en teori iaf.

Sammanfattningsvis är det alltså så att vi styr åt två olika håll.
Har två helt olika grundläggande behov.

De (två av de tre “visemännen”) har levt sina liv med prestation och att leva upp till något ideal kring det. Förmodligen såg deras barndomar ut så.

Jag har levt ett helt liv i otrygghet och i själslig och emotionell ensamhet. Min uppväxt handlar om att jag fick ta hand om mig själv, var ett barn som lika gärna kunde bo på ett “barnhem”. Noll föräldraomsorg fick jag. Kärlek var dock mitt syre. Att få känna trygghet var för mig en gudomlig känsla, inget jag någonsin tagit för given.

Deras behov är förmodligen, vad vet jag, att få slippa ha så mycket krav och därför kanske ingå i såna relationer där man kan få slappna av på riktigt äntligen, vara sig själva. Vilket då exempelvis kan innebära att få leva ut sina barnsliga sidor.

Medan mitt behov är att uppleva något äkta och ärligt, gemensamt med någon annan. Något som berör ens djupaste och innersta kärna. Att få mötas i kärlek där. För det är något jag alltid längtat efter. Vilket handlar om mogenhet, ansträngning, mod och att klara av hålla fast vid att vara vuxen.

Tror jag blivit hänförd av människors “vackra inre”. Måste sluta med det. Det är ett misstag jag begått jättemycket nu – även i vänskapsrelationer. Verkar glömma bort att det är ett tankefel. Har iofs för mig att jag landat i den insikten tidigare också; det handlar om empatisk förmåga. Jag letar efter folk som är omhändertagande om andra. Borde jag göra iaf. Det funkar inte då att umgås med de här lite “smågrabbarna” som passerat 40-års åldern men som beter sig som tonåringar. Det säger ju sig självt.

Det är en dealbreaker för mig med folk som inte visar något djupare intresse för en. Tror faktiskt inte ens att jag är särskilt intresserad av en kontakt då över huvud taget. För det slutar alltid med ensidiga relationer då där jag lyssnar, engagerar mig och den andra skiter i vilket att ge något tillbaka. Jag kan inte bli förvånad längre, heller. Det är glasklart att det är så det förhåller sig.

Problemet är att jag då i stället känner mig så ensam. Jag måste sluta ha konstiga relationer och då välja ensamhet ett tag igen istället. Det andra är ju också en typ av extrem ensamhet att bli övergiven och lämnad känslomässigt i relationen. Ensidighet är också ensamhet.