Jag är nog klar nu. Jag har tänkt denna tanke under så många år och så många gånger i mitt liv, men nu börjar jag faktiskt känna att så är fallet. Och jag börjar känna mig tillfreds med denna tanke också.
Jag gav livet ett sista försök & har haft 6 år där vi tillsammans gått igenom en hel del problem & också haft många magiska stunder ihop. För några månader sen så rycktes mattan under mina fötter bort, och helt plötsligt så står jag ensam igen, utan någon förvarning så var du borta. Allt som kändes värt att leva för försvann & kvar står jag. Jag har kämpat på sedan dess, men jag känner bara mer och mer för varje dag som går att det är inte meningen att jag ska vara här. Jag ser inget ljus i slutet av den här tunneln, jag ser ingen poäng i att vara kvar här, jag ser ingen mening eller ork att börja om på nytt.
Jag känner mig bara färdig & börjar bli tillfreds med det val jag börjat ta i mina tankar.
Jag vet att det kommer skada en del av mina syskon, men vi ses så otroligt sällan, det kan gå år emellan & vi pratar kanske 1 gång om året. Det kommer inte vara någon större skillnad för dem i det långa loppet, det hade kunnat gå år innan de ens visste att jag var borta.
Min föredetta sambo kommer det nog att skaka om en hel del, och för det är jag givetvis väldigt ledsen över. Men jag vet också att vi inte heller kommer att ses mer i det långa loppet, så det kommer inte heller göra någon större skillnad. Hon valde att gå vidare på egen hand. Hon är stark och hon kommer komma igenom det till slut. Hon ser en ny framtid & ett nytt liv framför sig.
För mig själv, så ser jag bara ett slut. Ett lugn. Att få lite ro och slippa känna all den ensamhet, sorg & maktlöshet jag känner nu. Min ork är slut, men jag känner mig tillfreds med tanken & konstigt nog en viss lycka i att börjat ta detta beslut, lite underligt faktiskt. Men det är nåt som jag övervägt under många år i mitt liv, men oftast har jag klamrat mig fast & fortsatt kämpa. Trots det har alltid tanken legat kvar, nu när livet vändes upp och ner på nytt så känner jag tyvärr att det får vara nog. Jag känner mig självisk, men det är nog på tiden jag är det & tänker på mig själv.
Vi ses kanske igen!
